Who the fuck is Bamse

Svårt att formulera det som råder just nu.

Vi lever. Vi andas, äter när vi känner hunger, pratar när vi har något att säga. Vi njuter av livet och varandras sällskap. Folk frågar vad vi ska göra här i två veckor. Vad vi ska besöka eller vad vi ska på för event. Jag svarar samma:

Förmodligen inget av det där.”

För en timme sedan checkade jag in Shreken på Bamseklubben. Själv ligger jag vid poolkanten. Musik i lurarna. Skugga. Kaffe. Snus. Plaskar med fötterna i vattnet emellanåt. Andas igen. Filosoferar.

Som den jag är finns alltid en smula sorg i mitt hjärta. Sorg och lite skam.

Över det orättvisa i världsfördelningen. Vem är jag att idka den här lyxen? Vem är jag att bli uppassad av dessa fantastiskt ödmjuka thailändska människor som förmodligen tycker att vi är vidriga, slösande idioter som parasiterar på deras land?

Jag vet att vi också är deras lön. Självklart. Men orättvisan pissar en rakt i ansiktet. Mina tafatta försök att kompensera detta är just, tafatta.

Om jag blundar.

Och förtränger. Går det bättre att njuta. Att andas. Om jag sitter på stenen och pratar det improviserande teckenspråket med mannen med badlakanen. Om jag visar att jag bryr mig, att jag uppskattar hans vänlighet. Om jag ser han som min vän. Om jag ser i hans ögon att han vet, att jag försöker. Vara en medmänniska trots de orättvisor vi delar från olika håll.

Om vi delar skrattet i ögonen.

All denna sorg – ibland önskar jag att jag var annorlunda.

20121203-113105.jpg