En lottning

Måste berätta en sak som hände igår. Torsdag i skolan. Lunch. Tomatsoppa till barnens förtjusning. Fröken tämligen oförtjust.

Ett gäng grabbar och jag diskuterar den förestående lottningen till Champions League. Som pågår i exakt samma stund. Vilka vi håller på. Vad vi tror. Jag säger att jag håller en tumme för Celtic, enkom för de grönvita färgerna.

I mitt klassrum har vi en stor smartboard. Som gör det möjligt att blåsa upp datorskärmen i storformat. Precis innan min egen klass sticker iväg till gympan slänger jag upp lottningen och vi som är intresserade kollar utfallet.

Min klass kilar iväg. I grannfemman finns ett par fotbollstokiga grabbar som också satt med där i diskussionen på lunchen. De har lektion. Räknar terminens sista matte. Jag knackar på. Sätter på mig min mest stränga min. Säger att jag vill prata med de två. Pekar. Säger att jag vill prata nu.

De ser smått förskräckta ut. Ett ‘jag har inte gjort nått’ undslipper Ls läppar.

-Kom bara, svarar jag. Fortfarande helt gravallvarlig. Hela klassen följer deras walk of shame ut ur det tysta rummet.

De lommar efter mig. In i mitt klassrum. Jag pekar på smartboarden.

-Där.

Det tar en sekund innan D fattar. Han tittar på mig. Stora ögon.

-Nej meh, hämtade du mig för att jag skulle få se det här??

-Japp. Viktiga grejer ju, ler jag.

-Fy fan vad schysst!

Strax därpå stoppade deras lärare in huvudet i klassrummet. Även hon trodde nog att grabbarna ställt till oreda och ville kolla vad som hänt. Hon skakade mest på huvudet åt mitt tilltag. Men hon log.

Fotboll är jävligt viktiga grejer.