Saffran

Det seglar. Lugnt, skönt, framåt.

Ibland undrar jag, vad som skevar med mig. När många verkar leva hyfsat lugnt har jag kaos. När tvärtom, många verkar stressa ihjäl sig, seglar jag fram. Som nu, i juletider.

Jag bara njuter.

Känner ingen stress. Ingen jäkt. Bara glädje. Inledde fredag och barnledigt med någon form av superstrukturerad julshopping med Anna. På Åhlens i Skanstull såklart. Likt männens shoppingbeteende agerade jag utifrån en numrerad lista i huvudet. Placerade numrerna i två svarta korgar. 15 minuter fyllda korgar. Kassa. Tack och hej.

Vi skulle väl egentligen vidare till andra affärer men hamnade upp på videon istället. Latte och skratt och ett bord som liknade ett smärre bombnedslag.

Fördrev dagen i dag med rykande kaffe och paketinslagning vid köksbordet. Ensam. Bara musik som sällskap. Åkte till Farsta centrum en sväng. Blev nertrampad efter några minuters strövande inne i centrumet. Såg svart panik i jäktade ögon. For hem. Med en bok inhandlad, till mig.

Några timmar senare sitter jag fortfarande med näsan i boken. Andas. Livet, andas jag.

Åt just upp den andra av två lussebullar som jag fick av någon som vet vem jag är. Någon som vet att det krävs ytterst lite för mig att njuta.

Som en knallgul lussebulle.

Värmde den i micron lite lätt. Den blev alldeles mjuk och precis lagom ljummen. La den på ett vackert fat och ställde försiktigt ned fatet på soffbordet. Åt med andakt. Tittade ut genom balkongfönstret och tuggade långsamt i mig det gula saffranet. Saffran – den vackraste kryddan av alla.

Att njuta. Ingen konst, däremot oändligt viktigt för dräglig överlevnad. Som kärlek.

Tack för lussebullarna, du som sprang till 7/11 för att överraska mig.

20121222-205905.jpg

20121222-205949.jpg