Svag och stark på samma gång #livet

Fick ett sorgligt besked i onsdags. En människa som jag tyckte om somnade in i tisdags, lämnade världen alldeles för tidigt. Bara 37 år. En fredskämpe. En eldsjäl som slocknat.

Chock, sorg och ilska. Känslan av att det inte är på riktigt. Alltid när någon dör, och extra mycket när någon gör det alldeles för tidigt, kommer en massa funderingar. Man blir påmind om livets skörhet.

Samtidigt med sorgen och frustrationen, kommer också andra känslor. Tacksamhet. Ödmjukhet. Man blir både svag och stark på samma gång. Och beslutsam.

Jag minns en dag 2008 när jag satt på kontoret, min kollega hade flyttat till Jerusalem och vårt nyöppnade kontor där och jag hade tagit över hennes skrivbord och ansvaret över kontoret. Från början var jag inte helt nöjd med det, men när jag började få kontroll över grejer och allt var bra i privatlivet insåg jag att livet faktiskt var underbart. Jag minns hur jag satt där, la upp fötterna på skrivbordet och lite barnsligt konstaterade att så många av mina drömmar hade gått i uppfyllelse. Som att allt var perfekt. Jag typ log varje morgon när jag gick till jobbet.

Så plötsligt bryter Israels krig mot Gaza ut den 27 december 2008. Det var en mardröm. EN MARDRÖM att under 22 dagar sitta och följa nyheterna när 1500 instängda människor dödades, att gripas av panik varje gång någon vän i Gaza loggade ut från facebook eller att elen försvann. Höra om vänner som sökte efter sina barn i ruiner av sönderbombade hus.

Jag märkte inte att jag samtidigt blev sjuk. Förgiftad av fukt och mögel i huset där jag arbetade.

Efter det bröt mitt egna helvete ut. När vi var två som kollapsade trodde folk att det var för att vi var utarbetade och kanske påverkade ”fuktskadorna”. En kollega åkte in sex gånger med ambulans till akuten innan de tog tester (som vi vädjat om i veckor) och upptäckte höga halter av giftigt mögel i våra rum.

Den 25 februari 2009 trodde jag att mitt liv var slut. Jag kunde knappt andas och åkte in till akuten.

Men jag överlevde. Fick ett helvetes år med stark medicinering, kortison och många besök på akuten med andnöd och allergichocker. Var hemma i flera veckor i sträck utan att träffa någon annan än min syster, fast många andra verkligen ville finnas där för mig. Jag separerade från min dåvarande pojkvän efter ett långt och fint förhållande, min hund som var allt för mig dog och Hammarby åkte ur allsvenskan.

Men jag dog inte. Fick diagnos på diagnos av kroniska sjukdomar som utvecklats av förgiftningen. Men ingen som inte går att leva med (peppar, peppar..).  Finns mediciner för alla.

Det här året har satt starka spår i mig. Förändrat mig som människa. Fy fan va illa jag har mått och vad jag har ältat detta. Men det har också gjort mig starkare. Tacksammare. Ödmjukare.

Att till slut vakna upp på morgonen och ha fått tillbaka sin kropp, att se sig i spegeln och bara säga ”ja just det så här kan det kännas, man kan må bra”. Minns när styrelsen frågade min kollega Niklas om hur det var på kontoret när jag börjat bli frisk igen och han säger ”det bästa är att Anna skrattar igen”.

Fokuset blev då att träna igen och må bättre och bättre. Det har gått bra. Men det är lätt att tappa fokus. Att ge energi åt fel saker, att glömma bort sig själv. Självförtroendet får man aldrig lägga i andras händer.

När jag nu fick höra om Fs förtidiga död så blev jag påmind om att ta tillvara livet ännu mer. Att fokusera på rätt saker. Att sortera bort negativ energi i möjligaste mån.

Att fortsätta förverkliga drömmar.