När det sätts griller i huvudet

Det har trillat in en del mail idag. Jag har ett uppdrag som redaktör på Svenskafans.com och i morse skrev jag ett brev till alla skribenter som skriver om svensk fotboll. Ett vanligt informationsbrev men folk vet ju vilka lagsympatier jag har.

Och idag har det kommit flera mail med vanliga frågor som berör arbetet på sajten. Men med hälsningen om att ”i år går Bajen upp”. ”I år vinner ni serien”. ”Nya arenan blir ett lyft för er”. Bara trevliga saker. Men shit vilken ångest jag fick.

Fånigt kanske, men jag fick plötsligt en obehaglig känsla av att folk tror på oss. Att vi själva tror. Vem vet, kanske tror spelare och ledare? Helvete. Här ska inte tros. Här ska krigas. Missförstå mig rätt, men jag glömmer inte den där hösten. Hösten när vi åkte ur. Hur spelare log lite och sa att ”det ordnar sig. Ur åker vi inte”. Jag och flera med mig stod med paniken i blicken och tänkte att vad fan, är de inte kloka. Har de inte fattat allvaret?

Sen dess är jag skadad. Jag hoppas förstås. Jag vill, önskar, hoppas, ber och till och med med mina supportermått mätt så kräver jag att det ska gå bra i år. Men det här med att folk verkar tro att det på något sätt ska bli enkelt för oss i år. Herregud. Min värsta mardröm är om även laget skulle få för sig det. Nu lär väl inte någon av laget läsa här direkt, men för fasen – ta inget för givet. Det kommer bli allt annat än lätt.

Som sagt, det flög in obehagliga tankar i skallen på mig. I kombination med en hög andra frågetecken som finns i tillvaron blev det här bara för mycket. Jag som hade en magnifik arbetsdag. Sjukt roligt att träffa kids och kollegor. Barnen var glada och fulla av skönt liv som bara 12-åringar kan. För ja, de var det första de upplyste mig om. ”Nu kan du inte säga att vi är elvaåringar längre”. Även fast ingen jäkel minsann har fyllt sina 12 år än.

Så jag tog en lång promenad runt Kungsholmen när jag kom hem. Ishalka på sina ställen, men annars jäkligt bra promenadstråk där längs vattnet. Peter LeMarc sjöng på högsta volym. Jag begick synden att sjunga med. Kunde inte låta bli.

Det fick mig på något bättre humör. Men fasen hörrni. Jag kan inte riktigt hantera det här favoritskapet märker jag. Det är jag för dåligt mentalt tränad för.

Kära Bloggläsare. Hur gör ni för att överleva när ångestgrillerna slor klorna i er? Oavsett om det gäller Bajen eller Livet?

Vad har ni för knep där ute när vardagen är gråmulen och längtan efter framgång är stor?

IMAG2098