Periodare

Jag är periodare.

På minnen och nutid. Pendlar snabbt däremellan. Och, även om 95% säkerligen handlar om nutid så landar perioderna med minnen alltid tyngre på något vis.

Jag tänker tillbaka. Kanske hittar gamla bilder i en plåstrad extern hårddisk. Förnimmer en doft. Jag kanske är i något slags förändring. Då kommer minnena.

Som nu.

Hittade den här bilden, på mig och en av mina bästa vänner Cecilia. Hon som mitt barn är döpt efter. Hon som bor i mitt hjärta. Hon som jag gjorde en rätt galen tid i Bajen med. Vi reste land och rike runt på bortafighter. Festade, skrattade, levde livet.

Kom att tänka på en kväll när vår vän Jabbe fyllde 30 år.

Jag hade drivit en gedigen pengainsamling som skulle lämnas över till honom kvällen till ära. Insamlingen var lika omfattande som ett halvtidsjobb. Jabbe är ett välkänt namn inom Hammarbysfären och att fånga upp alla de som ville vara med på presenten gjordes inte över en natt. Det var folk från alla grupperingar inom Bajen, både ur supporter- och sektionsled som ville vara med.

Det löste sig till slut, och en fet presentkortscheck skulle lämnas över. Men så skulle jag hålla tal också. Ett hyllnings- och födelsedagstal. Inför alla, på festen.

Jag dog faktiskt en stund. Visste inte vart jag var. Andades som jag sprungit maran baklänges.

Nervös.

Stod på parkeringen utanför restaurangen i Slakthusområdet där festen ägde rum. Cissi höll mig sällskap när jag på fyra minuter svepte två glas rödtjut tillsammans med något form av konstgjort mod. Jag var sjukt nervös. Jag har hållit många föreläsningar i mitt jobb men där och då var jag inte i närheten av något som kan kallas självförtroende.

När jag kliver in i lokalen igen drar jag ett djupt andetag. Musiken tystnar och jag pratar. Och vi skrattar. Kanske gråts det. Ett fint sentimentalt ögonblick infinner sig i alla fall.

Men fan. Det där kan vara det värsta jag gjort. Även om det gick bra.

Ett minne.

20130108-220708.jpg