Rätt eller fel?
Jag har funderat en hel del det senaste dygnet. Om rätt och fel. Om vuxenvärldens uppdrag. Om samhället vi lever i.
Jag jobbar som mellanstadielärare på en jävligt bra skola. Mina elever går i femman och är således precis inne på sitt tolfte år. Störtsköna kids. Kloka, varma, empatiska och busiga barn. Igår landade det information i mitt knä om att en grupp elever från flera olika klasser haft fuffens för sig efter skoltid. Inget hysteriskt allvarligt men ändå på en nivå att jag som vuxen kände att jag borde reagera. Fler vuxna än jag reagerade.
Det kom till vuxenvärldens kännedom genom att en i fritidspersonalen ställde en fråga till en elev som såg en smula bekymrad ut när övriga kompisgänget avvek från skolgården. Pedagogen förstod att något var i görningen varpå eleven berättade. Av oss vuxna har denne fått cred för att den vågade berätta.
Eleven var sen en smula oroad för reaktionen hos kompisarna när denne nu valt att berätta. I min värld är det självklart att man ska berätta för vuxna. Jag har inte ens funderat kring det här förr. Att man som barn ska kunna känna sig trygg och berätta för vuxna på sin skola vad som händer, även om det innebär att någon får en tillsägelse är för mig en självklarhet.
Jag kan förstås förstå oron för att polarna skulle bli sura men där tänker jag att det kan vi hantera. Det kan jag styra upp. De är fortfarande bara små barn. Och naturligtvis informerar vi berörda föräldrar om det som inträffat.
När jag berättade det här för en god vän en stund senare, en vän med en annan bakgrund än min egen, så fick jag en för mig ganska oväntad reaktion. Att jag inte alls borde uppmana kidsen att berätta. Att istället lära de att lösa sakerna själva. Att en som tjallar får det jävligt tufft. Att jag bäddar in kidsen i någon slags rosa bomull som senare slår tillbaka hårt i deras ansikten eftersom världen inte ser ut så sen. Ja, vi har haft rätt livliga diskussioner på området. Och nej, vi är inte överens för fem öre. Men intressant är det. Jävligt intressant.
Jag har funderat massor på det här och inser att jag kanske är för naiv? Att jag är alldeles för godtrogen och lättlurad. Men fan, jag vill ju inte ha ett samhälle som är så hårt.
Satt i bilen på väg hem precis. Nog tusan spelar radion en svensk hiphop-låt där en tjej sjunger ”En golare har inga polare” i refrängen och jag börjar återigen fundera.
Jag tror inte att jag kommer att ändra mig ändå. Jag tror att jag kommer att välja att behålla min inställning där jag tycker att barn ska känna sig trygga att berätta. Där jag vill att man ska kunna komma till en vuxen även om det innebär att man berättar att någon annan gjort fel och denne riskerar ”åka dit”.
Jag försöker att inte förfasas i mina reaktioner när kids berättar saker de gjort eller upplevt. Jag försöker att inte komma med pekpinnar och domedagsprofetior. Ofta får de uppgift av mig att försöka reda upp det själva. Ger dem tips och idéer om hur de kan göra när det gäller vanliga kompiskonflikter.
Samtidigt så har jag ett ganska stort rättvisepatos. Och är ju av åsikten att regler ska följas. Till och med bör följas. Haha. Ni hör själva. Jag är skolfröken helt enkelt.
Men gör jag verkligen rätt?
Svårt när de är så pass unga. Hade det varit högstadiet hade det nog varit svårare att ”hantera att polarna blivit sura”, men det kanske går som vuxen när de är 12 år. Tycker ändå inte att man ska få hen som stannar kvar att berätta vad de andra skulle göra, utan ta det med de som stack iväg när de kom tillbaka. För att någon ska slippa hänga ut de andra.
Tulipanaros. Du är naiv, men har rätt. Realisten har också rätt. Verkligheten ÄR jävlig ibland.
Skydda alltid en unge som tar ansvar och berättar. Banna en unge som skvallrar för att djävlas.
Men låt det alltid stanna mellan er oavsett.
Underbart med lärare som bryr sig.
Den här bilden som vuxna odlar för sin egen skull att barn av idag har det så jäkla skyddat, ombonat och förspänt är bara för vuxna. Barn lär sig empati av empati, vänskap av vänskap, klokhet av klokhet.
Att tro att barn och ungdomar av idag har det för lätt idag? Det är mest vuxet, halvblint och inskränkt.
Klart som fan att man ska lära barn att göra rätt, förvisso stå ut med att allt inte blir rätt, men när vi vuxna ser och hör något som är rätt och bra så…
Troligen ett hedersbetyg för din kollega som faktiskt fick svar.
Det kanske inte handlar, i grund o botten, om att barn ska tjalla – utan att vuxna ska fråga, stötta och reda ut.
”Barn lär sig empati av empati, vänskap av vänskap, klokhet av klokhet”.
Håller helt med Patric i de sympatiska orden.
Och bara för att världen blir hårdare för var dag som går behöver det ju inte innebära att vi kan försöka få den att vika lite åt andra hållet. Snarare…typ tvärtom.
Visar vi mjukhet och kärlek kanske den kan bli lite lenare igen – på sikt.
Är inte det här sånt som egentligen inte har ett svar? Kan man i förväg veta vad som är rätt och vad som är fel efter en mall? Jag tror inte det, men att agera för att barn under uppväxt lär sig att ta ansvar, lära sig empati och kanske framförallt konsekvens av ett agerande kan aldrig vara fel. Att vara den som stoppar begynnelsen av en negativ spiral redan vid tidig ålder och för något ”pojkstreck”/”bus” är förmodligen bättre och ger långt mindre konsekvenser än att låta saker bero och skjuta över ett eventuellt problem på andra.
//Inte lärare