Tjyvlyssnat är roligaste lyssningen

Följande lilla anekdot kommer, med respekt för de inblandade, att anonymiseras. Men det är så charmigt att jag ändå måste blogga om det.

Jag tar det från början. När vi var på Tekniska Museet i höstas så hör jag plötsligt ett par av grabbarna säga ”Det var här det hände. Bildandet”.

Jag var förstås inte sen att fråga. Vi stod precis på ingången till kön på Cino 4 och jag fick förklarat för mig att det var här som de bildat klubben ”vi-som-aldrig-kommer-dansa-tryckare-på-discot-klubben”. Om jag inte är felunderrättad så ingår det bara pojkar i den här klubben. Det är några stycken. Det finns ett stort gäng som aldrig för sitt liv skulle kunna tänka sig att ingå i klubben eftersom det där med känslor, pirr och tryckare är otroligt spännande.

Hur som helst. Jag hade glömt bort klubben tills jag alldeles nyss var inne på personaltoaletten. Den ligger precis vid barnens kapprum. De hade inte koll på att jag var där inne. Så jag kunde leendes tjyvlyssna.

Fredagsstämning. Glada barn på väg hem. Skratt och stoj. Plötsligt är det en av grabbarna som tydligen råkade säga något om ”några skönheter”. Att tjejerna var skönheter. Ramaskri utbröt bland andra inblandade. Tjejer? Skönheter? Är du inte riktigt klok?

Domen var stenhård. Under skratt och stoj förkunnades att den som så obetänksamt sagt denna hädelse genast fick sparken ur klubben.

Jag log där inne på toaletten. Det är så tydligt att spannet över vad som är intressant och inte intressant är stort. Just den här åldern. Det är fantastiskt.

Min känsla är att han som fick sparken tog det hela med en leende axelryckning. Det var nog inte så farligt. Huruvida hans klubbmedlemmar tycker han är en stor svikare återstår att se. Jag kan inte låta bli att fundera lite på huruvida klubbens medlemmar kanske minskar ju närmare våren vi kommer… Något i en erfaren fröken säger att oddsen för det är stora. Att klubbens deltagare så småningom kommer konstatera att det där med kärlek kanske inte är så dumt trots allt.

Men man behöver absolut inte tycka så nu. Såklart. Man tycker ju som man tycker, som ju den bästa Shreken myntat.  Själv kan jag inte låta bli att le. Och än en gång konstatera att jag har världens roligaste jobb.

Och världens skönaste klass.

Trevlig helg!

(Hm, det var inte riktigt meningen att den här bloggposten skulle hamna på kexbloggen utan på vår klassblogg. Men äsch, den får ligga här också… tycker trots allt om mitt jobb….)