Det kom ett mail…

Lite som på beställning kom det. Mailet. Denna dag som varit full av diskussioner om #näthat. Om trailern till Uppdrag Granskning. Jag såg den i går kväll och blev förstås både äcklad och berörd.

Vet att det inte är ett nytt fenomen. Vet också att det inte alls bara är riktat mot kvinnor. Hatet. Jag har fått små otrevliga doser själv genom åren. Men jämfört med andra är det ingenting. Jag vet många av manliga journalister som förstås också får utstå hatet.

Jag var kanske sämre rustad att få det här anonyma brevet just idag. Hade fått ett tufft pappabesked, allmän vinterdepp och en energinivå på lågvarv. Satt framför datorn och bloggade lite om att jag skulle iväg till Cirkus. På konsert. Då plingade det till. Ett facebook-meddelande. En Karl Karlsson. Han hade följande bidrag:

”Att skitiga, fula horor som du tar dig ton och tror att du kan något om vår fotboll är patetiskt. I synnerhet inte om vårt Hammarby. Ni tjejer ska inte finnas på läktarplats. Ni tillför ingenting. Håll er borta. Håll käften. ELler lid”

Ni ser ju själva. Patetiskt. Men en sådan här dag så gjorde det ändå ont. Det gick inte att bara skratta åt det. Skaka av sig. Det satte sig där i magtrakten och jag blev faktiskt ledsen.

Twittrade lite om det. Ville förstås ha sympatier. Vet ju innerst inne att de allra, allra flesta tycker precis tvärt om. Jag vet att det goda är i stor majoritet. Jag vet det. Men behövde nog höra det. Behövde den egna bekräftelsen.

La också upp en statusrad på ansiktsboken. Om kampen mot trollen. En kamp som är så viktig. Gick på konserten. En fantastisk sådan förövrigt. Slog på mobilen och överväldigades av alla fina ord. Alla vänners pepp. Ni anar inte hur mycket det betyder.

Jag hade inte alls tänkt och blogga om det här. Hade inte tänkt ge vederbörande det rampljuset. Men när jag gick över Rålambshovsparkens snötäckta gångstigar så kände jag att det ska jag visst. För vet ni, jag tänker att det finns medicin. Jag tror att vi här uppe i kalla Norden kan bli bättre på att sakligt säga vad vi tycker. Att vi kan trotsa Jante och tala om för folk när vi tycker att de gör bra saker. Självklart ska man tåla att få kritik. Jag tycker att det kan vara jobbigt att få kritik för saker jag säger eller gör, men samtidigt är det ofta utvecklande. Så länge den är saklig och konstruktiv. Då är det något jag lär mig av.

Men hatet. Det där jävla hatet.

Jag tänker att vi kan bli bättre på att peppa varandra i vardagen. Tala om för varandra när vi uppskattar saker som sägs och görs. Även faktiskt till folk vi inte känner.

Det hjälpte mig idag. Orden. Värmen. Nu rycker jag på axlarna och läser mailet igen och skrattar faktiskt åt det. För det är patetiskt och litet.

Jag har en kollega som ofta påminner barnen om att det är få saker i livet som är gratis. Men vänlighet är det. Jag tror också på vänlighet. Vägrar duka under för mörkret.

Än en gång. Tack för allt pepp!