Django

Måndag morgon.

Jag har inte sovit i natt. Inte en blund mer än ungefär 4 timmar. Det tar jag som ett sundhetstecken. Jag sover som en stock varje natt för övrigt, så bakslag måste komma emellanåt. Men jag var som upprymd när jag gick och la mig i går kväll.

Jag var ju på bio. Såg Tarantinos ”Django”. Med stumt D. Makalöst bra film. Jag är torsk på one-liners-filmer och fictionblodsplatter. När det är snyggt gjort vill säga, inte annars. Och inte många av dessa filmer är särskilt snygga eller vackert gjorda. Den här var, och är. Till och med DiCaprio kändes som klippt och skuren för madboyrollen.

Den här filmen skiljer sig lite åt från Tarantinos tidigare filmer, tycker jag. Den har ett klart budskap: rasism. Filmen utspelar sig strax före amerikanska inbördeskriget, i slavhandelns mittskede. Att lyfta temat slaveri, antar jag, har som syfte att skapa debatt och reflektion. Hoppas på det. En prisjägare (Christoph Waltz) tar hjälp av slagen Django (Jamie Foxx) och deras uppdrag landar små småningom från att jaga huvuden till att befria Djangos bortsålda fru.  En vacker vänskap mellan två män från skilda världar.

Tre timmar gick fort och mitt sinne pendlade mellan sorg, glädje, skratt, förvåning och massa annat. Grym musik rakt igenom.

Efter bion gick vi vidare till ett ställe med öl och mat där timmar rann iväg fort. Många ämnen avhandlades och bra energi gick ut i kroppen. Ett sådant lite unikt tillfälle där livet är skönt, lite skört och man inser att man har så mycket att lära om livet, av andra. Tillsammans med andra. Fin känsla i magen.

Nu, kaffe. Jobb.

jobb_mia