Tankarna på annat håll

Idag var en sådan där dag när jag har varit ofokuserad på mitt arbete. I morse lades pappa under kniven. Ny plastikoperation för sårhelvetet som aldrig vill läka. Ingen avancerad operation i sig men jag nojjade förstås. Tycker det är obehagligt att han sövs så ofta. Vet att det inte är helt riskfritt. Framförallt inte med hela hans sjukjournal i bagaget.

Timmarna gick. Jag hörde ingenting. Berättade förstås för barnen om läget och jag slås ännu en gång av att jag jobbar med världens skönaste kids och på en grymt bra arbetsplats. Jag har kunnat vara disträ och ofokuserad och allt har rullat på bra ändå.  På eftermiddagen ringde mamma och sa att allt hade gått som planerat. Att han var vaken och uppe på avdelningen. Jag tog ett djupt andetag. Hela vägen ner i lungorna. Sen kom den. Tröttheten.  Med lättnaden kom tröttheten. Det är väl så det fungerar tänker jag. Inget konstigt alls. Men fascinerades samtidigt hur den liksom sköljde över mig som en våg.

– Äh men, du vet ju vad jag tycker om att vara på sjukhus..
Orden är farsans ett par timmar senare. Hemma. Samma kväll.
– Vaddå. Skrev du ut dig själv eller?
– Njaee. Inte så kanske. Men jag tjatade väl mig inte kvar direkt.

Så typiskt den gubben. Tror att det är den inställningen som räddat livet på honom. Som drivit honom genom motgång på motgång under det här senaste året. Smärttålig som få. Imponerande som färre. Det här är på ett sätt en hyllning till honom.

Jag vet att jag skrivit det tidigare men behöver för min egen del sätta ord på det igen. Att jag beundrar honom. Han kommer inte läsa det själv. Det där med internet är klart överskattat. Även om han sköter bankärenden på nätet. Och numera dessutom faktiskt laddar hem e-böcker till sin läsplatta. Men att läsa någon himla dottersblogg. Nä, det ligger nog inte för farsgubben

Nu önskar jag av hela mitt hjärta att den där sista lilla biten får läka. Att hans stump får bli hel så att han kan få komma igång med den så efterlängtade gå-träningen. Jag vet att han drömmer om att få en protes och kanske kunna bli ståendes igen. Gåendes igen. Om än kanske bara för korta stunder.

Jag har haft tankarna på annat håll hela den här dagen. På någon jag älskar och beundrar. Någon jag har att tacka för så otroligt mycket.

Nu flyttas fokus till nästa stora familjeangelägenhet. Det är snart dags för leverans. De där två tänker nog komma snart. Jag ska ju bli dubbel-faster vilken dag som helst. Det vankas tvillingar. Nora ska få bli storasyster. Sjukt spännande.

green-heart-hi