25e februari. Att minnas.

Här sitter jag. På ett öde Heathrow. Klockan är kvart över två. Borde varit hemma. Borde sovit i egen säng. Istället sitter jag på en stenhård träbänk. Och förbannar mig själv.

Idag har jag gjort bort mig. Big Time.

Vi kom fram där till incheckningen på Larnacas flygplats. I stort sett först. Ute i god tid. Jävligt god tid skulle det strax visa sig.

En hel jävla månad tidigt.

Jag har ingen vettig förklaring till hur det kunde ske. Fattar faktiskt ingenting. Men så var det. På biljetten stod det hemresa måndagen den 25e mars.

Överbokat plan. Mot 2700 kr kunde vi få flyga i morgon eftermiddag. Det lockade föga med ett dygn i Larnaca.

Värst är det för Peter. Dels ska han egentligen jobba tisdag och dessutom har han en katt att ta hand om.

Vi fick fantastisk hjälp av folk hemmavid. Peter styrde med hjälp av kunniga resesäljare hemma upp situationen. För samma pris som tillägget kunde vi ta  oss till Heathrow nu ikväll, för att i morgon bitti åka sju-planet till Stockholm.

Självklart ska klantarsel-Olsson se till att grabbarna inte behöver betala sina nya biljetter. Jag skäms som en hund.

Trots den dyraste dygnsutflykten i mitt liv sitter jag här och är glad. Jag blev nämligen faster idag. Under flygningen från Europas öst- till västkust nedkom Hanna och brorsan med en flicka och en pojke på Södersjukhuset. Så nu finns där tre stycken syskonbarn. Nora är nu storasyster. Och henne ska vi snart få fira tvåårsdag med.

Jag är tacksam att de båda nykomlingarna verkar må bra. Ser ofantligt mycket fram emot att får träffa dem!!

Jag är också väldigt tacksam över Peter och Jompas fantastiska humör. Att de inte blivit arga på mig. Vete fan om jag själv fixat att ta så här lätt på det här ”äventyret” om jag vore i deras kläder.

image

London Calling, Pillyol Circus. Kanske något jag i framtiden kan skratta åt. Kanske.

Längtar hem.