37 #dagarkvar

Jag är 37 år. En eminent siffra och ålder.

För tjugo år sedan var 37 år döden. Det var döden och en begravning utan kista eller betydelsefulla besökare. Lastgammalt och fult. Tungt och grått. Utan framtid. Jag var en tonårings liv med en container fylld av fördomar och okunnigheter släpandes efter mig. Jag hängde med likasinnade och vi var små frön just sprungna ur marken. Utschasade till en värld som tog slut vid 20. Vårt mellannamn var ”Redan Utslagen Blomma”.

Det var då.

I dag är jag ännu inte utblommad. Jag lever ofta för dagen. Letar liv i asfalt. Stryker med handen för att hitta bubblor i glas. Söker kunskap hos fördomar. Tvingar mig själv att agera, analysera, lära, och framförallt lära om. Jag söker mig utanför den kända boxen. För att aldrig fastna. Utmanar mig själv i allt och till allt.

Att omfamna livet. Kan vara ett motto. Eller bara jävligt nice.

Jag vill leva, känna, skratta, gråta, älska, andas, äta, dö. Jag vill inte missa en sekund av liv eller känsla. Jag har en tolvrättersmeny med liv som jag äter med andakt.

På kvällarna, i mörkret, berättar jag sagor för det märkliga barnet. Just nu har vi en invecklad seriehistoria som utspelar sig i en myrvärld. Myrorna Maja och Danny är huvudpersonerna. Små men ändå stora. I en liten värld som egentligen är en stor värld. Maja och Danny har en brun hund som heter Bunne. Sagorna hittar vi på tillsammans, jag och hon. Mest jag. Märkliga barn gillar att lyssna. Uppspärrade ögon. Spetsiga öron. Tyst andning.

Men jag tänker. Att.

Vad vi ofta avser synonymt med liv är så mycket mer än det där vi gör. Det är det vi tänker, och det vi inte ser. Det är tankarna, visionerna, fantasierna, det ogenomförbara. Det vi inte förstår. Där är det riktiga livet.

Det som får oss att tänka fritt och som lämnar läraren i fysik åt sitt öde.

Vid 37 års ålder är jag en lycklig tjej, mamma, kvinna, barn, vän, medmänniska. Jag har lärt mig att inget är det jag tror. Att jag inte är någonting utan världen och människorna runt omkring. Inget är utan nyanser eller mindre värt än något annat. Inget eller ingen avslöjar för mig i förtid när ännu mer kärlek tågar in i mitt liv. Inget avslöjar när den svarta sorgen sveper över byn. Inget är beständigt. Inget är mer spännande än det man inte ser. Inget är mer spännande än sagorna – sagorna som fyller våra sinnen.

I den stora världen. Där vill jag leva. Där vill jag dö. I det fria sinnet. Så tänker jag, när jag är 37.