35 #dagarkvar. Och allting stannar upp.

Det blir sällan som man tänkt sig.

Igår söndag skrev jag följande inlägg. La det i admin för att publicera det idag måndag. Ni får läsa från början. Så som det var tänkt att publiceras. Innan allt förändrades. Det här är det är det tyngsta inlägg jag publicerat.

——

Om vi backar bandet 35 år så hamnar vi på år 1978. Det var då min pappa började bygga huset på Munsö. Han har ritat huset själv. Slagit in varendaste spik i det röda trähuset på Slutvägen.

Vi bodde i ett provisoriskt hus, vårt sommarhus medan byråkratins kvarnar maldes. Det tog evinnerlig tid innan bygglovet beviljades. Farmor och farfar hade köpt stället på tidigt sextiotal. Farmor som drev ett ölcafé inne i stan och farfar som jobbade vid spårvägen. De bodde på Hägerstensvägen i Aspudden. Där är farsan uppvuxen. Mamma är uppvuxen i Midsommarkransen. Träffade aldrig min farmor, hon dog tidigt. Farfar levde mitt första år så honom har jag träffat men har inga minnen av.

Jag var hemma i föräldrahemmet i helgen. Farsan ringde mig och krävde att jag skulle åka ut. Att det var på tok för länge sen jag var hemma.  Även om jag tillbringade mina första år i Aspudden så är alla mina minnen från Munsö. Munsö är hemma. Det är fortfarande så skadat att jag säger att jag ska åka hem. När jag väl är och pratar om mitt eget boende så pratar jag om ”i stan”.

Hittade ett kort som är taget för just 35 år sedan. På mamma och mig. Morbror Anders har tagit kortet. Man kan ju inte annat än älska mammas glasögon.  Mamma är 28 år här.

mammaåjag

Det blev en liten resa längs minnenas aveny.  I skåpet låg nämligen också det älskade gosedjuret ”Nicola”. Han kom till mig julen -78. Då var Snobben söndertvättad. Behövde få en sista vila. Snobben ersattes av den här krabaten. Jag vårdade honom ömt. Tyckte extremt mycket om ”Nico”. Han var med mig överallt.

nicola

Jag har ju blivit faster igen. Det har kommit tvillingar. Mitt första brorsbarn heter Nora. Hon fyller 2 om ett par veckor. Hon är ofta hemma hos farmor och farfar. Det gladde mig att höra att Nora, precis som jag, är vansinnigt förtjust i Mumintrollen. Boken ”Hur gick det sen?” är ett av mina starkaste barndomsminnen. Jag älskade den här boken. Den har allt. Spänning och dramatik. Äventyr och ett mäktigt åskoväder. Och förstås ett lyckligt slut. Det som var mest spännande var att det var hål i sidorna. Så att man såg små delar av nästkommande uppslag. Den är tummad och sliten. Älskad och läst tusentals gånger. Att då få höra att Nora förfasas av Glafsan, att hon ler åt Lilla My och att hon älskar Mumintrollet. Det gladde ett fastershjärta.

mumin1

35 #dagar kvar till fotbollspremiären. Och jag färdades trettiofem år tillbaka i tiden.

Och frågan man ställer sig är ju. Hur kommer det att gå?

—-

Där var inlägget tänkt att sluta när jag skrev det.  Men plötsligt förändras allt. Jag skrev det här inlägget i söndags morse. På väg i tanken till Stadshagen och träningsmatch. Solen sken. Förhoppningskänsla i kroppen.

Sen ringde mamma. Hon på bilden där ovan. Panik i rösten. Hon och pappa skulle precis åka iväg till Skogås för att träffa tvillingarna. Han sa bara ett ”jag åker ut och sätter igång bilen”. Mamma kom ett par minuter senare. Då satt han där i sin rullstol i garaget.  Livlös. Jag slängde mig ut i bilen. Åkte hem. Men visste. Visste att det var över.

Trots en massiv insats av den fantastiska räddningstjänsten så fanns det inget att göra. Min älskade pappa dog igår.

Min fina, underbara, starka och bästa pappa. Det är helt ofattbart. Att han inte finns. Men det var fint. Ambulanspersonalen bar in pappa i sitt rum. Han fick ligga på sin säng. Han var så fin. Så lugn. Vi fick ta ett fint och värdigt avsked. Han slapp sjukhuset. Vi slapp sjukhuset. Pappa blev 66 år gammal.

Tack för allt. Finaste, älskade pappa Stickan. Saknaden är ofattbar.

pappa
Älskar dig.