23 #dagarkvar

Jag är så trött. Ändå kan jag inte sova. Ligger under dubbla täcken i mitt gamla flickrum. Lyssnar på tystnaden. Hör en skogsmus springa i väggen. Den har väl, precis som jag, tröttnat på polarkylan. Söker värme.Tankarna studsar. Känner mitt hjärta slå, i vad som känns som, en lite för snabb takt.

Tomhet

Det har gått tolv dagar sen pappa dog. Tolv väldigt tunga, konstiga men också fina dagar. Jag är inte förlamad av saknad och sorg. Jag hämtar mental energi genom att få spendera dagarna med ett gäng glada, ivriga barn. Men allting är ju förändrat.

Vi i familjen får styrka av alla som hör av sig, som skickar kort och som kommer förbi. Det är fint.

Stundtals känner jag mig stark som en oxe. Sekunden senare blir jag ynkligast i världen. Att det går i vågor och uttrycket ”sorg är randigt” ställer jag upp på. Och att det är så tomt. Han fattas oss. Han fattas mig. Jag saknar honom så ofantligt mycket. Känslan är att jag går omkring med ett hål inombords. En känsla jag redan insett att jag får bära med mig framöver.

Hammarby

Jag var inte på årsmötet igår. Det fanns inte ork för det. Jag har inte sett en enda träning sen Cypern. Vet inte heller om jag kan gå på matchen i morgon. Däremot ska jag se bandyn. Ser verkligen fram emot söndagen. Bandytåg, vänhäng. Det händer som bekant väldigt mycket på söndag. Om min kropp och knopp orkar blir det handboll också. Efter bandyn.

Det är 23 dagar kvar. Till en match som förhoppningsvis kommer att spelas i Borås. Blir det så ökar chanserna stort för mitt deltagande. Jag orkar inte en bussresa hela vägen till Ljungskile.

Fredag. Klockan är fem. Snart går solen upp. Nytt varv. Nya möjligheter.

Ta hand om varandra. Vi ses i vimlet

image