Ett farväl

Igår tog vi farväl av pappa.

Det är nästan exakt tre veckor sen den där dagen då allting blev annorlunda. En dag jag visste att jag skulle uppleva men som jag här och nu sitter och känner att den kom alldeles för tidigt. Det är ett tomt hål i mig. Jag känner mig energilös och ensam. Fast att jag inte på några sätt är ensam. Jag har väl aldrig blivit så uppbackad och kramad som de här senaste veckorna.

Ändå finns den där. Känslan av ensamhet.

Min pappa hade rötterna i arbetarklassen. Han stod på barrikaderna i Vietnamprotesterna och ville rädda almar i Kungsträdgården. Han var inte kristen. Han gick tidigt ur svenska kyrkan. Förra våren, när han var som allra sjukast, pratade vi en del om det oundvikliga slutet. Pappa var egentligen inte så detaljerad om vad han ville ha men däremot tydlig mef vad han inte ville ha. Att en begravning i kyrkan var uteslutet. ”Och så liten tid som möjligt i en kista, det fattar du va?” sa han till mig när vi satt en natt på KS akutintag i mars förra året.

För knappt tre veckor sen satt vi alltså här i köket, hemma i huset som pappa både ritat, byggt och skött om. Det hus som han egenhändigt har slagit in varendaste spik i. Ett av hans livsverk. Där satt vi. Smått förlamade av sorg och gjorde ett slags försiktigt försök att förhålla oss till det faktum att pappa inte längre finns.

Vi satt här min bror, min mamma och jag. Och istället för att helt gå upp i de nyanlända tvillingarna så hade vi plötsligt en begravning att planera.

Det var så befriande skönt när min bror sa ”Husby Skola”. Jag hade också tänkt på den lokalen men hann inte säga det innan han sa det. En gammal folkskola här på ön som under hela min uppväxt enkom använts som föreningslokal. Det var länge sedan det var en skola för barn ändå är den en central plats på ön. Min pappa var ordförande i Munsö Idrottsförening i säkert 15 år. Kanske mer. Han har ägnat så mycket tid åt den där lokalen. Åt föreningen. Han brann verkligen för idrottsrörelsen.

Självklart var det där vi skulle vi vara. Men så var det där med att leda en minnesceremoni. Vem ber man egentligen om sånt? Vi bollade ett par namn och olika idéer fram och tillbaka tills vi tittade på varann brorsan och jag. Egentligen låg nog svaret där framför oss hela tiden. Det var naturligtvis vi som skulle leda den. Om det är någon som kan och ska prata om pappa så är det vi.

Så det gjorde vi. Igår stod vi inför 150 personer, med vårsolen tappert kämpande bakom kala trädtoppar utanför fönstren. Med ett fantastiskt kort på pappa i fonden. Ett kort som en elev i min klass tagit den där dagen förrförra hösten när världens bästa pappa dök upp i  min klass med sex stycken nyfångade gäddor och flera abborrar. Han spenderade en hel skoldag åt att tillsammans med mina elever rensa och filéa fisk. Och Fanny intervjuade pappa till vår klassblogg. Och tog det där kortet. Som var så bedårande vackert.

Brorsan och jag hade skrivit ihop ett slags manus över pappas liv. Den han var. Vad han åstadkommit. Vad vi vill bära med oss vidare. Vi spelade också tre av hans favoritartister.

När mamma och pappa gifte sig i juni 1973 i Tumba Stadshus så hade de ingen bröllopsfest. Istället drog de två tillsammans med sina två bröllopsvittnen upp på Mosebacke Monarki och lyssnade på Hoola Bandola Band. Så det var en självklarhet att de skulle spelas.

Creedence och Cornelis var två andra artister vi spelade. När vi spelade ”Turistens klagan” med Cornelis, ni vet den med alla barnskratten, då ville Nora dansa. Denna underbara favoritjej som fyllde två år i veckan. Pappas älskade, första barnbarn gick ner där på golvet och stod framför kortet på ”faffa” och dansade.

Nä, jag klarade inte att genomföra allt jag skulle utan att gråta. Det kom mängder av tårar. Men både jag och brorsan grejade nog det där helt okej. Min röst bar sig inte när jag skulle göra det som jag laddat för mest. Jag ville ju sjunga den godnattsång som pappa sjöng för mig.  Ni vet den om ”när trollmor har lagt sina elva små troll”…

Jag kom inte hela vägen i mål. Rösten bar sig inte. Men vet ni, det var så ofantligt vackert när deltagarna istället hjälpte mig. Plötsligt fylldes rummet av många röster som sjöng det där sista. De där vackraste ord hon känner. ”Ho aj aj aj buff”

Det blev ett jättefint farväl. Jag är otroligt stolt över att vi genomförde vår grej. Jag är stolt över att brorsan och jag mäktade med att hålla i det. Det var fantastiskt att så många människor kom. Att så många människor ville vara med oss igår. Pappa skulle bara veta.

Nu gäller det bara att komma på hur man gör för att klara av resten. Att förhålla sig till det så definitiva faktum att pappa inte längre finns. Jag tror faktiskt inte riktigt jag har förstått fullt ut men samtidigt ser jag ju på människor runt omkring mig att det går. Man tar sig vidare. Det blir inte samma sak, det blir något helt annat.

Men det kommer att gå.

2013 har börjat som ett riktigt jävla skitår. Men nu tänker jag att det bara måste bli bättre. Jag vet att det finns en grönvit förening därute som har ett viktigt jobb att sköta för att vända min livstrend.  Bandykillarna gjorde verkligen sitt till. Det där SM-guldet gav mig energi och glädje. Nu hoppas jag att fotbollskillarna tänker göra det samma.

ros