Boskap och strobes

Denna helg. Denna helg.

Åtvid i går. En träningsmatch i superettan. Galet rolig och skön resa. En discobuss rullade från Gullmars busstorg med ett gäng till största delen ultras, men också några andra. Som jag. Som oss som älskar livet på vägarna trots år av mil kuskandes land och rike runt. Runt. Framåt. Motorvägar. Småvägar. Landsvägar. Trasiga asfaltsvägar. Kass stereo men musik av högsta klass.

Pisspaus och snöpulning på en improviserad rastplats tio minuter innan vi är framme i Åtvid. Inte nånstans i resans mitt. Nej, tio minuter innan mål. Bara i Bajen.

Väl framme i Åtvid möts vi av celebert halvhögriskpådrag i form av supporterpoliser och gulklädda kreti och pleti. Kroppsvisitation. En liten, kanske 4 år, flicka, går med sina medelåldersföräldrar framför mig i kön. Hon blir kroppsvisiterad, hon med. En liten flicka i rosa täckjacka och rutiga byxor. Jag fick öppna min snusdosa. Rigorös visitation. För att komma in på en träningsmatch i Åtvidaberg. På supporterspråk kallar vi det i ett sammanfattande ord:

BOSKAPSMENTALITET.

Att bli behandlade som boskap. Också en känsla av rang.

I förmiddags hade vi bajenfika på cafét på Gullmars. Grönvita kamrater avlöste varandra, och skratten därtill. Vi blev kvar länge, för att sedan hoppa in i en bil för färd mot MB-hallen för att kolla sista kvalmatchen för Bajen Fans Ishockey. Som vi vann med 9-4.

Summerar en grym bajenhelg med: SOLIDARITET och KRAFT. Att vara berikad med så många fantastiska, roliga och helt jävla störda vänner är inget annat än lyx. Att dela strobebuss, läktare, soffa, ballongkrig, snöbollskrig, Mc Donalds i småstäder, städnätter i bajenland, kalla ishallar, hjärta. Att dela förnedringen i den som vanligt tröttsamma boskapsmentaliteten.

Mitt hjärtas fågel flyger. Svävar över markerna.