Den märkliga taxen

Jag bor mestadels hemma hos min mamma nu en period. Känns skönt för oss båda även om jag nog tycker att pendlingsavståndet är en smula långt.

Min brorsas tjej hade en tax när de träffades. Sigge. En märklig varesle som mest morrar och skäller. Enligt mig alltså. Min farsa älskade Sigge så han fick så småningom flytta hit. Lite i form av terapihund.

En dag för säg tre år sen tog jag och Sigge en promenad. Vi mötte en hund och dess ägare. Den hunden var okopplad, Sigge var kopplad. Den stora, svarta tingesten skulle prompt fram och hälsa. Viftade på svansen gjorde bägge hundarna. Sekunden senare satt Sigge i käftarna på den stora hunden som skakade den lilla taxen som en vante. Jag skrek. Sigge ylade. När jag riktade en spark mot den svarta hunden släppte den. Sigge var tack och lov inte allvarligt skadad men sen den dagen morrade han åt mig.

Varenda gång jag kom hit till ön eller ens bara rörde mig i huset så morrade han.  Jag skulle ljuga om jag påstod att jag hyste några starkare känslor för den där strävhåriga lilla ilskna saken.

Men han gjorde farsan jävligt gott så jag accepterade väl morrandet. Motvilligt.

Nu när pappa inte längre finns så duger jag. Plötsligt möts jag av en viftande svans. Han till och med sover i min säng. Jag skriver det här på telefonen. Sigge ligger mot mitt underben. Under täcket. Snarkar.

Den märkliga taxen. Som jag nu, en smula mot min vilja, erkänner att jag faktiskt tycker är rätt charmig.

Jag. I samma säng som en hund. För en månad sen var det en total omöjlighet.

I morgon ska jag försöka ta mig till Kanalplan för lite U21. Och sova hemma i min egen säng. Utan tax.

image