Mamman

Det här med att vara ensamstående mamma.

Att hitta tid att andas. Är – svårt. Ibland ger jag mig på att försöka förklara för folk, vänner, nära, kära. Men ger upp. Det låter alltid som att jag beklagar mig. När jag bara försöker ge en inblick i hur mitt liv ser ut.

Jag springer ju. Varje dag springer jag. I huvudet, och med fötterna. Framåt. För där finns sällan marginaler. Vi går upp klockan 6.30 för att hinna till dagisfrukosten halv åtta. Tar vi frukost hemma drar vi ut på tiden, och då missar jag 8-möten på jobbet. Så, vi är på dagis halv åtta. Jag är på kontoret 7.45. Då hinner jag vara själv en kvart innan det rasar in folk. Jag hinner uppdatera mig om de största nyheterna.

Jag tar snabb lunch, för att komprimera arbetstiden så mycket som är möjligt. Aldrig raster eller så. För att jag ska kunna hämta barnet strax innan 17.

Efter dagis handlar vi. Cyklar hem. Jag fixar middag. Det finns alltid lagad middag på bordet innan sex. Inget avancerat, men ändå. Mat är viktigt.

Dagens första lugna stund är mellan klockan sex och sju. Då hänger vi i soffan, hon och jag. Sen är det dusch, macka, borsta tänder, saga. Och så klockan slår 20. Då försöker jag yoga en timme. När jag orkar.

EFTER det, har jag min kvällsfritid. Som består i att göra styrelsearbete, blogga, fixa påskkärringskläder, städa, betala räkningar, tvätta, stryka, jobbmaila lite, fylla i semesterplaneringar, gå på matcher (där hon är med), gå på styrelsemöten (där hon är med), lyssna på låtar vänner skickar, beställa mat från Mathem, måla naglar, skura badrum, läsa böcker, sortera bilder, svara på intervjufrågor, ringa mormorn, ringa mamman, ringa pappan, laga diskmaskinen, vattna blommor, sätta ihop en pärm med alla hennes teckningar, korrläsa vänners texter, svara på en förskoleenkät, välja skola, beställa ett soffbord, hjälpa en kompis med att göra en hushållsbudget, hjälpa en annan med ett CV, hjälpa en annan med några kluriga svar, svara på BF-frågor, gå på bostadsföreningens möten, skriva kärleks-sms, chatta med vänner, uppdatera mig i vad som händer i fotbolls- och föreningsvärlden, förbereda en föreläsning, hämta vårkläder på vinden, har bajenrelaterade möten i mitt vardagsrum.

Så.

Sen kommer helgerna, när vi chillar. Då vi är. Hon och jag. För varannan helg (inte varannan vecka), då är jag utan det märkliga barnet. Då lever jag ett ansvarslöst liv. Nej, det gör jag inte. Men jag lever utan pressade marginaler. Samtidigt som jag försöker att ta igen det jag inte hunnit under veckan.

Det här försöker jag förklara. Och misslyckas kapitalt varje gång.

Så här är det ju. Jag har valt att leva det, många gånger kaosartade liv jag lever. Ett aktivt val har gjorts. Däremot kämpar jag för att inte smitta av mig av det levernet på mitt barn. Jag försöker att ge henne lugn och rutiner och oändligt mycket kärlek. Vilket jag tycker att jag har lyckats med.

Det var en incident i dag, ett samtal, när jag hamnade i det här försvaret. Kring allt jag gör, kring min vardag. Det var inte meningen att det skulle låta som att jag beklagade mig, för det gjorde jag inte. Jag älskar mitt liv – det är ett liv fyllt av just, liv. Däremot blir jag trött emellanåt. Som i dag. Och ibland går det ut över andra. Och så skäms jag över att det går ut över andra.

Förlåt!

Tog för övrigt en ljuvlig solpromenad hem över skanstullbron. Allt är vackert på vägen. I Bajenland.

bajenland mogul