En vecka kvar

…. och fler frågor än svar.

Hur mår ni där ute efter nittio minuters genrep? Lugna? Nöjda?

Nä. Tror knappast det va? Spontant känns det som en viktig men lång vecka ligger framför spelare och ledare samt där fröken P lär ligga sömnlös. Funderandes.

Jag oroar mig nog mest över att jag tyckte det såg så lojt ut. Håglöst. Fantasilöst. Samtidigt ska jag med en gång säga att min egen känsla i grundläget just nu är rätt svart. Tillvaron är grå. Jag är medveten om att den känslan säkert färgar det jag tyckte om matchen.

Jag borde kanske inte heller dra så stora växlar eftersom vi mötte ett på pappret starkt HJK. Men jag hade önskat mig något mer än det som levererades.

Så den finns där. Oron.

För egen del tycker jag att de två halvlekarna tydligt visade att Nahir Besara ska spela. Vi behöver hans offensiva kvaliteer. Han är på tok för bra för att bänkas. Vem av Baggio och Nik han ska spela med vet jag inte även om jag tror min röst faller på Kanada-Nik.

Skador i backlinjen gav Sebastian Ludzik nittio minuter. Med tanke på att han tränar och spelar med juniorerna så tycker jag han gör bra i från sig. Vid andra målet blir han ifrånsprungen men där missade å andra sidan den assisterande domaren en ganska klar offside.

Framåt skapade vi i spelet ingenting i första. Det var smått plågsamt att se och gästerna får dessutom ta ledningen lite turligt strax innan paus. Kennedy har en vass frispark som tar i ribbans överkant och ja, hans högerdojja kommer att vara viktig i år.

I den andra skapar vi mer trots att vi gör en herrans massa byten och positionsförändringar. Billy Schuler har två bra lägen. Det andra borde han nog ha förvaltat bättre.

Mot slutet av halvleken tar dock HJK över och kommer i flera anfall. Hopf står för ett par riktigt fina ingripanden. Märkligt nog blir det också grinigt nere på plan. Märkligt ur perspektivet att jag aldrig tyckte det blev särskilt mycket duellspel. Det var ganska lågt tempo och få närkamper. Ändå blev det ett par fula efterslängar och tuppfäktande mellan spelare.

Vi förlorar alltså genrepet med 2-0. Och trots mycket folk, strålande väder och finfint läktarsällskap kliver jag därifrån rätt låg. Ungefär lika håglös som spelet såg ut i första.

Anfallsspelet oroar mig. Och skadorna i backlinjen. Jobba rehabteamet, jobba!

Tant Pernilla lovar att gaska upp sig och samla positiv energi inför nästa söndag. Då det verkligen gäller något.

Vi ses i vimlet i Borås.

image