5 #dagarkvar

Det närmar sig. Det där som jag och alla andra har väntat så länge på.

Fem dagar. Blott fem dagar kvar.  Jag tänkte fördriva lite av er tid med att  lista fem stycken viktiga bajenminnen. Viktiga för mig. Viktiga fotbollsminnen.

pokalenmärkt

#1: SM-guldet.
Förstås. De där fem dagarna i Oktober 2001 sitter för evigt inpräntat i skallen. Jag firade absolut inte med stil. Inte alls. Jag kan i backspegeln undra vad fan jag egentligen sysslade med.  När alla rusade in på innerplan stod jag kvar på läktarplats. Jag ville inte gå in. Jag vill se allt. Ta in allt. Bara njuta. Jag grät. Glädjetårar strilade ner för mina kinder. Stilla, stilla rann de. Och jag var mest bara lättad. Så otroligt lättad.

Vi satt kvar där på läktaren tills det var tomt. Då tog vi den vackraste promenaden över Skanstullsbron jag någonsin vandrat. Biltuten. Euforin. Glädjen. Det var karneval. Nere på Södermalm gick vi bara omkring på gatorna. Till slut insåg Malin och jag att vi inte ätit sen frukost. Vi hamnade på en kinakrog långt bort från vimlet. Vi och Johan Ulvesson.

Vi tog en öl på något av ställena på vägen tillbaka mot Medis. Kvarnen var kört att komma in på. De flesta ställen var ju byst med folk. Så vi gick. Pratade med folk. Kramades. Och grät lite till. Sen tog jag slut. Mentalt tror jag. Jag vet att jag tittade på Malin och sa att jag måste gå hem.

Helgen efter däremot. Då blev festen större.

#2: Cupfinalen november 2010
Det var en magisk dag. En magisk kväll. En skitsäsong gjorde vi. Så mycket ångest men lyckas på något märkligt sätt prestera finfin fotboll i cupen. Vi belönades med en final på hemmaplan. Den inramningen på Söderstadion är det häftigaste jag upplevt. Den stämningen. Att folk stod i 90 minuter och tokhejade. Magi. Det var även den dagen jag för första gången träffade Mia. Vi drack vin på krogen vid Gullmars innan sammanförda av Jabbe. Och det klickade. Resten är så att säga historia. En otroligt stor dag i mitt liv trots att vi inte vann. En viktig vänskap tog sin början.

MagicCity

#3: Cupäventyret på Irland i juli 2007
Jag hade ett gäng fantastiska dagar på Irland. Roligt sällskap. Massor av magiska upplevelser. Kvällen i Dublin när alla bajare samlades på samma ställe.  Festen. Vi hade bokat fulboende på ett hostel. Vi kanske borde ha anat oråd när stället hette ”The Shining”. Vi sov i sovsal. Märklig grej det där att ett stort gäng okända människor, tror vi var över 20 stycken, sover i samma rum.

På morgonen stod jag och Jessica i kön till tjejernas dusch. Framför oss står två norskor som uppenbart haft en ännu hårdare kväll än oss på stan. När de hör att vi pratar svenska börjar de prata med oss. Jag får frågan om vad vi kommer ifrån och om det var festandet vi också var här för. Jag svarade att huvudsyftet var att se vårt fotbollslag spela match nere i Cork dagen efter.
– Fotbollslag? Vilket då? frågade den ena tjejen.
– Hammarby, svarade jag. Har du hört talas om de?
– Oh ja. Min bror spillte där.
Det var Petter Furuseths syrra som stod framför mig i duschkön på ”The Shining”. Ett festligt möte.

Staden Cork var en trevlig upplevelse. Irländarna superbt trevliga. Hela resan var bara toppen och att vi kom därifrån med 1-1 kändes bra. Ett minne för livet.

#4: Undret i Karlstad 1989
Jag var inte där. Hade absolut inte börjat följa Bajen hardcore då. Viktigt var det, men inte så att jag gick på särskilt många matcher. Pappa och jag såg väl ett par per säsong.

Jag gick första året på gymnasiet och hade precis hamnat på sjukhus. Ont i magen och läkarna trodde det var blindtarmen. Opererades på St Görans sjukhus. Dagen efter skulle matchen spelas. Det här var den tiden sjukhusen var utrustade med en ”radiokudde”. Man hade några förinställda kanaler att lyssna på mot någon i  en kudde inbyggd högtalare. Tror ni att min radio tog in Radiosporten? Icke. P1 och klassisk musik var det enda som erbjöds. Jag minns frustrationen men det var inget att göra. Bara att vänta in sporten. Jag bad således om att få bli utrullad i dagrummet. Där satt två äldre damer och tittade på något annat. Förmodligen ett caféprogram. Jag bad om att få se nyheterna.  Jag fick stå på mig. Tjata. Således hade jag missat inledningen av inslaget så jag minns att jag kom in mitt under reportaget. Fortfarande ovetandes om utgången. När Jönsson drämmer in det där övertidsmålet så skrek jag rakt ut. Högt.  Två sjuksyrror kom farandes för de trodde jag hade ont. Med oro i blicken tittade de på mig. Jag minns att jag bara log och sa att det absolut inte var någon fara. Att jag nog aldrig varit så glad.

Karlstad

(bild lånad från Hifhistoria.se)

#5: Vasalund – Hammarby 1993
Min första upplevelse av avancemang på plats. Jag minns höstkylan. Mörkret och den enorma förväntan som låg i luften. Jag minns att jag fascinerades över inramningen. Alla känslor det väckte. Den gemensamma euforin. Kanske var det där jag verkligen visste att det här måste jag få mer av. Det är efter det som mina besök blev mer regelbundna och mitt engagemang större.

Det var en häftig oktoberkväll. En kväll som därmed också fick stora konsekvenser för mitt framtida liv. När Jensa Gustafson hänger tvåan och löper upp mot huvudläktaren och tar emot jublet är ett minne för livet.

Det finns förstås fler viktiga fotbollsminnen men dessa var de fem första som poppade upp.

Vilka är era viktigaste och största Bajenminnen? Dela med er vettja!! 🙂