Samma lika

14 år gammal och bestämmandet ligger ofta hos någon annan.

Jag träffade en kille i dag, som jag känner sedan tidigare genom Bajen. En fantastisk sådan. Han är 14 och Bajen. Han är 14 och kanske mer dedikerad till Bajen än någon annan jag känner. Sett till de förutsättningar som ligger framför hans fötter, i hans ålder. Fortfarande beroende av vuxnas beslutsfattanden, men likväl vuxen nog att andas ut den grönvita dimman ur munnen en frostig aprilmorgon.

Vi pratade. Han ville till Borås för att se Bajen möta Ljungskile på söndag. Jag ska till Borås. Tillsammans med en euforisk läktare som vrålar hammarbyramsor och som lever för stunden och tillsammans i en enda mäktig symfonisörja.

Hans föräldrar tvekade självfallet att släppa iväg 14-år-och-livets-mening ensam på bussresan. Lång resa. Många mil, många människor, halvkaos, sen hemkomst. Jag kommer själv inte att släppa iväg mitt eget barn i den åldern ensam på en bussresa. Där bör finnas ett vuxet eller åtminstone ett halvvuxet ansvar med sig. Inte i form av en övervakare, utan mer i form av en trygghet.

Så, jag erbjöd hans föräldrar att vara den personen. Den ansvarige tryggheten. Jag erbjöd en plats bredvid mig i min buss, ett sällskap under matchen, och framförallt, en ansvarstagande person tillgänglig. Hans föräldrar vet vem jag är, så det var inte en okänd person som erbjöd sig. De funderade över dagen. Tills för en stund sedan.

– ”Ja. Det är ok att han åker med dig. Vi litar på dig.

Och i mitt huvud cirkulerar alla tankar. Gemenskapen. Tillhörigheten. Ansvaret, i den värld vi hammarbyare ofta benämner som ”familjen”. Ibland kan jag tycka att det klingar klyschigt att slänga sig med just ordet ”familjen”. Det associerar gärna till något slags sektartat samkväm. I andra fall, står det helt klart vad innebörden och förklaringen till fenomenet ”familjen” härstammar ifrån. Och ovan är ett ypperligt exempel på hur vi förenas till en familj.

Vi tar hand om varandra.

Vi tar ansvar för varandra när det behövs. Vi inkluderar. Som i alla familjer bråkas det ibland. Men överlag inkluderar vi. Det är därför vi är stora. Det är därför vi fyller en läktare i Borås för en match i Superettan. Det är därför en spelare ur ett supporterinitierat Bajenfanshockeylag kan stå på Bajen Fans medlemskväll på Jägaren i går och svara solklart på frågan om hur långt de kan gå:

– ”Hur långt som helst.”

Vi kan gå hur långt som helst för att vi inkluderar och backar upp.

Jag är 37. Han är 14. Vi delar samma dröm. Samma värld. Samma förhoppningar. Samma vänner. Samma familj. Vi kan gå hur långt som helst, så länge vi tar hand om, och hjälper varandra. Så länge vi känner tillhörighet.

Detta borde det skrivas om i Aftonbladet och andra skitforum som istället ofta ägnar sig åt misär- och katastrofjournalistik vad gäller både Bajens läktar- och supporterliv. Inkluderandet. Världen där barn möter vuxna och där vuxna möter barn. Där tonåringar möter mor- och farföräldrar och där äldre möter tonåringar. Det gränsöverskridande positiva utfallet. Där målet är detsamma för de flesta, och vägen dit mer berör vikten av lojalitet, gemenskap och vänskap än ålder och traditionella gränssättningar.

En dag kvar.

20130405-223323.jpg