Ägd

Mitt liv är Hammarby.

Jag vaknar till Hammarby. Somnar till Hammarby. Äter Hammarby. Andas Hammarby. Svettas Hammarby. Jobbar med Hammarby. Lever med Hammarby. Delar Hammarby, med likasinnade. Självvalt såklart. Allt vi har i våra fickor är val av diverse sorter och varianter. Men nu kostar de på rejält, valen. Det kostar på att se det här urusla så kallade fotbollsspelet som herrarna levererar. Det ickebefintliga spelet. Misstagen. Felstegen. Felbesluten. Och det kostar på att se hur ägda vi är, av allt det usla.

Nummer 12, gör allt som är möjligt för att peppa, stötta, bygga liv och energi på läktarna. På gator och på broar. På vägar och i viva la revolutiona marscher runtom i landet, i toalettpajbussar och på sunkiga arenor där vi kommer in efter att blivit kroppsvisiterade och halvt förnedrade trots att vi redan är förnedrade ända ner under skosulorna. Vi skriker oss hesa medan ångesten snickrar bo i det innersta av vårt hjärtan.

Det är en konst att vara ägd. En konst som kräver sin konst för att kunna balanseras.

Jag vaknade i morse av illamående. Jag kom hem från en ickematch och mådde fortfarande illa. Jag kommer att må illa i bussen på väg mot Falkenberg, och säkert hela vägen hem därifrån också. Och ändå, jag skulle svälja mina egna spyor om jag valde att inte vara närvarande. Den vitala känslan av att vara på plats, och att bevittna haverierna, är större än illamåendet.

Detta är att vara ägd. Så jävla mycket ägd.

marsch2_mia