Gipsy King

Min hand och arm är i vitt gips och jag inser hela tiden nya utmaningar i detta pikanta fenomen.

Jag inser att jag är en person med ett sjuhelsikes tempopåslag. Jag blir så frustrerad över att inte allt går så fort som jag önskar. Fort, fort, fort. Att det tar ett halvt sekel och trehundra vylösa mil att göra livet med endast en vänsterhand tillgänglig. Får hjärtklappning av att inte kunna balansera ett barn, en kaffemugg, en mobil, en cykel, en väska och en matkasse på vägen hem. Att den sedvanliga rutinen att på 8 härliga tävlingsminutrar plocka undan hemma innan jag drar till jobbet fallerar redan innan jag lyft upp tredje leksaken från golvet och innan köksbordet är avtorkat. Att inte längre få ihop ekvationen att hänga upp en tvätt, få igång diskmaskinen, svara på mail, fixa middagen, vattna blommorna och samtidigt underhålla två barn varav en till låns.

Jag har inte en enda jacka där jag får plats med armen. Kan inte tvätta håret, eller knappt mig själv. Tog 20 minuter att knäppa fem knappar på jeansen i går. Tvingas sova på rygg fast det är det svåraste jag vet. Kan inte öppna locket på snusdosan eller ens fingrarna för att klia mig i pannan.

Det här är i-landsproblem, tänker ni, och visst är det så. Världsliga utmaningar som jag är också är väl medveten om är vardagsliv för andra hjältar. Det är inte väsentligt ur någon annan aspekt än ur de lärdomar jag drar av det. Och jag lär mig massor. Om mig själv och om andra människors förutsättningar och liv. Om varför andra tycker och tänker om mig på speciella sätt. Varför vänner i åratal har påpekat mitt höga tempo, min pedantiska sinne vad gäller såväl de projekt jag axlar som hur mitt hem ser ut, och min förmåga att alltid vara tillgänglig och tillmötesgående. Jag hinner mycket, men har faktiskt inget självändamål i att hinna.

Jag är bara som jag är. Och inte för att det gör mig till en sämre människa, det vore fel att hävda att ett multiflexibelt sätt att leva vore fel. Jag har också en diagnos som till viss del förklarar den multiflexibla hyresgästen.

Men insikterna, de är fina och bra för mig. De tar jag med mig. För en stund sedan lärde jag mig tekniken att hyvla ost med en hand. Och det märkliga barnet, hon är det vackraste i världen och hjälper till med finesser sprungna ur en femårings idégrund. Hon är det finaste jag vet och framförallt den mest kärleksfulla människan jag har i min närvaro.

-”Mamma, du vet. Vi hjälps åt, du och jag. Det är viktigt nu.”

Att hjälpas åt.

gipsy