Förundersökning nedlagd

Redan idag kom beskedet från åklagaren att den förundersökning som inletts mot de DIF-supportrar som sägs ha hotat deras tränare är nedlagd.

Inte ett dugg oväntat i mina ögon. Alldeles för många tecken tydde på att det inte förekommit något hot i lagens mening. Sen kan man i oändlighet naturligtvis diskutera supportrars befogenhet och mandat. Sättet som åsikter framförs på, vilka som gör det och på vilket sätt. Förmodligen skiljer sig min åsikt på var gränsen går markant från många andra då jag har rätt låg toleransnivå när det gäller sådant. Men den lag som finns idag tillåter att vi uttrycker olika åsikter.

Idag har jag fått försvara mitt engagemang igen. De är otaliga de där situationerna där människor som inte är mitt uppe i min tillvaro har en massa åsikter och förutfattade meningar. Slänger sig med ord som huliganer och hot. Om att fotbollen är farlig.

Jag är inte i fas just nu. Har inte slipat mina argument och blir mest ledsen när folk uttrycker bisarra åsikter helt utan grund. Orkar knappt argumentera. Blir bara låg.

Men jag tänkte på det i torsdags igen. När jag stod där på läktaren. Där vi står sida vid sida. Andas samma luft, delar samma ångest, jublar extatiskt åt ett självmål. Vi står där, gammal som ung. Kvinna som man. Hardcore och julgran. Människor som lever på existensminimum bredvid finansjeppen med högre lön än vad jag någonsin kan drömma om. Där är folk som har rötterna i Tyskland. Någon nära mig kommer från Chile. Ett par som står lite till höger kommer från Storbritannien. Vi står där. I all vår farlighet. Integrerade. Är det månne så att fotbollsläktaren är Sveriges bästa exempel på lyckad integration? Jag är nästan benägen att tro det.

Att sen vår stadsminister kallar till presskonferens om våldet och hotet. Att det är nog nu. Samtidigt blir människor misshandlade och hotade på riktigt. Det finns så många viktigare områden att ta tag i. Jag skäms faktiskt över prioriteringarna. Skäms och mår illa.

Jag känner att jag slåss mot väderkvarnar. Ni som läser den här bloggen vet ju redan. Det är inte er jag vill åt. Men jag undrar seriöst hur jag ska gå till väga för att få allmänheten att förstå. Att få allmänheten att uppskatta, dela, värdera och nyfiket titta på den del av mitt liv jag anser som en av de viktigaste.

Jag är uppriktigt trött på att tillhöra en massa som i slentrian och mer ofta än sällan blir utmålad som farlig. Självklart finns det saker som fotbollsklubbarna behöver jobba med. Hot är aldrig okej. Vi supportrar har ett jätteansvar men jag undrar lite försiktigt när vi ska få en klapp på axeln för allt det fina. Att saker och ting faktiskt går åt rätt håll. Våldet på läktaren och i anslutning till arenan har väl aldrig varit så här litet? Jag vill ha nyanser. Tänk om man kunde belysa det som i mitt perspektiv är så solklart. Att fördelarna på läktarplats i engagemang, socialt ansvar, passion och integration vida överstiger de mörkare sidor som naturligtvis finns där. Att samhället faktiskt har större intäkter än utgifter på oss supportrar. Att belysa att de goda sidorna är mycket större.

Men nej då. Vi hoppar på fotbollssupportrarna. De är ju ändå bara farliga.

Ja, jag riktigt känner att jag har en stor offerkofta på. Men jag är trött på det här nu.