Barn av vår tid – i HAMMARBY

Och det vi gör, är då vi är tillsammans.

Det är kvällen innan, och vi fyller våra väskor med pinaler och förtäring. Luften i vårt hem är laddad. Förväntningar, spänning, gemenskap, ett mål någonstans några mil långt bort.

Med flinka fingrar organiserar du din lilla rosa ryggsäck. Packar ner, packar upp, packar ner igen. iPad, väl valda kritor, Bamses målarbok, Festis, hörlurar, hörselskydd, salta pinnar. Du sitter på hallgolvet och är fångad av koncentration och struktur.

Mamman, det vill säga jag, packar en större väska. Med sådant en mamma behöver för att göra en läktardag på bortaplan tillsammans med en femårig flicka så rättvis och förnämlig som möjligt.

Som så många gånger förr.

Jag hade två val när du kom till världen: att inkludera, eller att exkludera och att själv kliva ned från det liv jag behöver för att må bra. Det liv som levererar alla känslor på ett bräde. Det liv som innehåller alla de som står mig närmast, de som berättar för mig vem jag är. De som även berättar för dig om dig. De har varit med hela ditt liv.

Vi somnar gott på varsin kudde och i hallen står väskorna i givakt.

Gullmars busstorg är dynamiskt. 400 man ska in i rätt bussar och du leker trafikledare med hjälp av Emil, min bussvärdskompanjon. Du är i ditt esse, lilla flicka, alla ser det och skrattar förtjust.

Som alltid huserar vi längst fram i bussen. Schlager och eurodisco dånar ur en Boom Blaster och vi sjunger med. Du ropar ”Pisspaus!” i micken när kön till bussens toa är längre än vi kan se. Du är resans höjdpunkt för många.

På Domnarsvallen har vi sittplatsläge. Som vanligt testar du att sitta i mitt knä de första minuterna tills du påminns om att din mamma är alltför hetsig för att sitta still. Din mamma måste slänga sig upp och vråla ”luffare” åt honom som drog i en tröja. Du tittar på film i min telefon istället men hittar snart någon annan unge att ränna runt med där på läktaren. Ni går och köper Ahlgrens bilar och är väldigt nöjda med livet och över att ha hittat varandra.

Jag med.

Vi far hemåt med bussen och gemenskapen. Någon av grabbarna kommer tillbaka från det obligatoriska mackstoppet med Barbietidningar, och lyckan är total. Du tittar igenom två sidor innan du sover tungt.

Du sover dig igenom ”Barn av vår tid”, gamla Freestyle-dängor och Etype-manifest. Du sover dig igenom samtal om nya arenan, sista matchen på Söderstadion, prepp inför Gais och diverse bajenrelaterat och icke bajenrelaterat. Du sover med öppen mun och utslagna armar med benen över mitt knä. Du har en lila kudde under huvudet och hela du är en dröm.

Du är tryggast av alla – omringad av kärlek och omtanke, historia, tradition och kultur.

Aldrig ensam.

domnars emil pausåke