#gaisaway Mina intryck och tankar

Tusen gånger har jag börjat skriva på ett blogginlägg från torsdagens bortaresa till Göteborg. Men en kombination av total utmattning och för många tankar att sortera har gjort att jag gett upp varje gång. Gör ett nytt försök utan ambitioner att få ner alla mina tankar.

När man står där vid bussarna på Gullmars på väg till en bortamatch, har man ingen aning om vart resan ska leda mer än en geografisk ort och och att en match ska spelas. Känslorna där på busstorget brukar ligga i luften, förväntan blandat med nervositet. Förhoppningen att vi ska skiljas där igen efter ett antal timmar, glada och trötta. Men vi vet också att det kan vara det motsatta.

Den här resan inrymde nog alla känslor, därav utmattningen.

Jag, Mia och Shreken var bussvärdar på buss 1, mitt första uppdrag som bussvärd faktiskt. Har alltid avböjt tidigare förfrågningar när jag satt i BF-styrelsen, men när Mia frågar säger jag självklart ja. Det var en speciell resa att göra sitt första bussvärdsuppdrag på, men vi var många som hjälptes åt att få saker att flyta så det kändes bra. Vi hade en bra buss, eller nä bussen i sig var väl inte i toppform, men folket på den. Resan ner gick smidigt.

Jag har varit ganska mycket i Göteborg, jobbat men också hälsat på vänner. Men det besök som satt starkast spår i mig är 2001 när jag åkte dit för att demonstrera för en bättre värld och möttes av en offensiv polis som attackerade allt och alla. Jag har sår i själen efter Göteborgskravallerna. Ett av mina livs största trauman, några händelser i Palestina kanske varit värre. Men inte mycket.

Ska inte skriva mer om det egentligen, men det var de känslorna som kom tillbaka när vi möttes av kravallutrustad polis och taggade civilare som såg ut att vilja ha bråk. Jag, Mia och Shreken gick iväg då det låg oroligheter i luften, vi köpte glass och tog en promenad i solen.

Då när vi gick där med våra isglassar i solen och såg Bajare i varje hörna, fick vi samma tanke, ”fan va livet är bra sådana här stunder..”

Men precis som under Göteborgskravallerna så kunde man inte hålla sig undan polisens framfart. Över allt var dem, med hästar och dragna batonger. Vi såg folk gripas utan att förstå varför. Väl framme vid arenan hoppades man på att fokus nu skulle vara på matchen. Men så blev det inte..

Vi möts av några poliser som har gripit Katten. Katastrof! Får panik, de har gripit vår capo! Det som utspelar sig sedan kommer jag aldrig att glömma, det var som i en film. Katten förklarar att han inte gjort något, att han bara sagt saker till några civilare, men inget våld. Poliserna säger att de heller inte sett något våld. Flera intygar. Och det visar sig att ingen har sett honom göra något. Jag och Mia följer efter. Jabbe, vår SLO kommer och pratar med poliserna. Vi pratar med polisen. Kattens polare pratar med polisen. Katten pratar med polisen. Vi säger alla samma. Att det här är vansinne. En polis från Stockholm kommer och frågar de som håller Katten:

– Har ni beslut på att ta in honom? VEM har tagit beslutet?

Ingen vet vem som tagit beslutet.

– Det tycker jag att ni ska ompröva. Det kommer att dra igång mycket mer än vad det löser!! Det är konsekvenserna det här kommer att få, det måste ni vara medvetna om.

Polis från Göteborg: Men nu är det ju så, vad ska vi göra? Ska han kunna snacka sig ur det här?

Stockholmspolisen: Vad har han gjort?

Ingen vet.

Vi förklarar att han inte gjort något.

En polis förklarar för mig att ”vi tar den som ser argast ut, och nu blev det tydligen fel.. men det finns inget vi kan göra..”

– eh? jo, kanske rätta till felet, svarar jag.

Nu startar förhandlingar. Mellan olika poliser. Och det kommer olika besked. Det verkar ett tag som att de ska släppa honom. En timme går. Matchen börjar. Många supportrar står kvar ute och väntar på att Katten ska släppas. Några av poliserna, däribland han från Stockholm kämpar för att beslutet ska hävas.

Men plötsligt kommer civilarna till bilen, de som aldrig velat släppa.. De hoppar in i bilen och kör iväg. Han är tagen enligt PL 13.

Många bojkottar matchen, går inte in. Vi beslutar oss för att gå in. Där finns ingen trumma. Ingen capo. Många omhändertagna.

Vi torskar matchen..

Ja känslorna då behöver väl inte beskrivas.

Sen när vi ska hem får vi veta att de omhändertagna ska lämnas tillbaka. Bussarna dirigeras till en skogsdunge. Det kändes fan också som i en film. En rastplats, som i mörkret kändes som just bara en skogsdunge. Där fick vi vänta och vänta och vänta.. tills en buss kom och alla fick återförenas med sina vänner.

Lång resa hem. Gullmars klockan 5.

Upp och jobba klockan åtta.

När jag sen ska tömma mobilen på bilder, inser jag att jag bara har bilder på poliser. Ingen från matchen eller inte från de fina stunderna heller. Bara poliser.

Sen så la Peter Tvåmeter upp den här. Från när vi äntligen kom in på arenan. Vet inte varför riktigt, men den väcker massa känslor hos mig. Bra känslor. Siri, Sara, Mia, Shreken och jag.