Ett dygn senare

Kanske har fått lite distans. Men det smärtar fortfarande. Och känslan av att vi blir lämnade kvar där på station Superettan består tyvärr även idag.

Många matcher kvar. Ingenting är klart men igår vann ju våra konkurrenter sina matcher. Två raka förluster svider. Och avsaknaden av kreativt anfallsspel är direkt smärtsamt.

Tissel, tassel utanför klassrummet. Klockan är halv åtta och de första eleverna anländer. Tysta. Nästan smygande tar de sig in i klassrummet. Jag säger god morgon och de svarar detsamma. Men jag känner att det är något. Till slut bryter M tystnaden:

-Du är inte så glad idag va?

Jag erkänner att humöret inte är på topp. Att jag verkligen hatar när Hammarby förlorar.

När alla elever kommit berättar jag om episoden med fiskmåsen. För så slutade ju min måndag. Fiskmåsbeskiten utanför porten. Mitt framför ögonen på en AIK-spelare.

Kidsen skrattade förstås. Jag med. Därefter följde en grymt bra skoldag. En dag där de slet hårt.

På väg hem, efter nästan tretton timmar på jobbet, stapplade jag in på närbutiken. Mjölk till morgonkaffet.

-Du. Du mår inte så bra idag va?

Jag hinner tänka att jag måste se förjävla sliten ut innan ägaren fortsätter:

-Vad håller Bajen på med?

Jag suckar djupt. Har inga svar. Mer än att jag för mig själv tänker att jag ska gå på medlemsmötet i morgonkväll. Lyssna. Ställa frågor. Träffa likasinnade.

Ta hand om er fina, grönvita vänner. Även om det sannerligen inte är muntra tider.

Tänker försöka anamma Mias motto. Att den enda vägen är framåt.

image