Förluster smärtar

Hur man hanterar den tredje, raka förlusten? 

Jag vet fan inte. Tog en promenad.  Vacker sommarkväll och jag ser bara mörker. Känner en abnorm tyngd på axlarna. Nästan svårt att andas.

För ett jävla fotbollslag. Det är inte klokt någonstans. På gränsen till sinnessjukt.  Jag hatar att det påverkar mig så.

Tröstar mig med att jag inte är ensam. Men funderar mycket just nu. På vad jag egentligen håller på med. Vad som borde vara viktigast.  Kanske ser jag en begynnande fyrtioårsdipp i antågande.  Eller så är det sorgeträsket.

Helt klart är att det suger med förluster. De gör mig färglös, håglös och liten. Och jag hatar det.

Så klart att det inte är det isolerade 0-1 i baken uppe i Sundsvall som får mig att må så här. Det är förstås den stora bilden.

Vi ligger tia. Vi som hade vass trupp och tydlig målsättning.  Vi visste alla vad vi ville. Vad vi borde.

I min bok är det bara supportrarna som får godkänt så här långt. Resten kan avgå. Så känns det faktiskt.

Nattsvart och öde här på den här jävla stationen som jag lärt mig avsky så innerligt.  Station Superettan. Vi kom inte ens i tid för avgång. Tidigare idag ställdes frågan på twitter om vi ens packade väskan.

Tveksamt va?