Rätt ner i avgrunden

Egentligen borde jag inte skriva något alls i dag. Jag är så förbannad att det kokar i blodet. Vill typ mörda någon. Nej, såklart inte mörda. Tar tillbaka det. Men göra illa någon? Nähä. Inte det. Bränna ner Söderstadion och störta Årsta IP? Nej. Inget är tillåtet.

För vi ska bara stå och se på när vår förening, som vi sliter häcken av oss för att stödja, är på väg rätt ner i avgrunden.

Jag tror att något är riktigt fel i vår klubb. Jag tror något är riktigt fel i organisationen, i grundstrukturen. I själva fundamentet. Kärnan. Jag har massor av teorier, men tänker inte förankra någon här. Jag är för arg.

Tog mig inte ner till Sundsvall. Är vek sedan ett par dagar tillbaka. Jobbat dygnet runt med Bajen Fans och inte lyssnat på min kropp ordentligt. Inte käkat ordentligt. Inte sovit ordentligt. Så korkat. När jag väl drog på mig en förkylning i veckan så har den vägrat att ge med sig. Min kropp har varit trött och orkeslös. Så när en väldigt stark och övertygande röst i min närvaro idiotförklarade mig när jag sa att jag skulle sätta mig på en svettig buss i flera timmar och komma hem klockan ett i natt så insåg till och med jag det korkade. Jag stannade hemma.

Jag har legat på balkongen med en bok framför mig. Jobbat med Bajen Fans – redigerat avtal, gett input till förnyelse av stadgar, svarat på frågor om allt från Bajen Fans-träskor till Bajen Fans Cup till revisionsfrågor, gjort ett årshjul. Pernilla slet ut mig för en lunch som var fin och varm. Jag lyckades se matchen hemma på datorn i soffan. Och sedan gick jag i taket. Rakt upp i taket. Var tvungen att ge mig ut på en promenad längs Årstaviken för att lugna ner mig. Påmindes om den leva-i-affekt-människa av hög grad jag är, när jag hörde mig själv vråla, ståendes, framför datorn:

”Era jävla sopor! Ni borde få springa hem! Hela jävla vägen hem till Stockholm borde ni få springa – både tränare och spelare!”

Jag nyanserade lite nu. Tog bort det riktigt hårda.

Tänker på när jag var liten och min pappa så gärna ville att jag skulle spela fotboll. Han, sport- och fotbollsnörden nummer Uno. Och jag var så usel. Gömde mig så fort bollen kom åt mitt håll, och var jag nära mål så låtsades jag snubbla eller något. För att inte råka få bollen i min ägo. Efter ett tag insåg pappan att det inte skulle gå, det här med flickan som var rädd för bollen. Och jag började med gymnastik. Var glad och nöjd och gick långt upp på elitnivå. Och nu kommer jag osökt att tänka på: rätt man på rätt plats.

Äh. Jag vet inte. Jag är pissed off. Borde inte skriva alls.

Blir irriterad på mig själv när jag utmålar MIG till offer? När jag tänker på all tid och all energi jag lägger ner på att stödja delar av den här grönvita kulturen. Som så många andra, självfallet. Men ändå, nu rör det ju mig, det är ju jag som känner just nu. Jag kan inte känna åt någon annan. Och jag känner mig överkörd. Ledsen, arg, full av svårhanterliga känslor. Och då blir jag ett offer. Löjligt, jag vet. Får lust att skicka alla avtal, alla frågor, alla styrelsemöten, all fritid som går åt till Bajen, allt förberedelsearbete, allt jag brinner för – till Årsta IP. Varsegod, ta över.

Men det gör jag inte. För i morgon är en ny dag. Med ny kraft och nya tag. Och eftersom jag lever i affekt så vet jag att det räcker med tanken på nästa styrelsemöte eller nästa medlemssamtal eller nästa briljanta idé från någon ur våra led, så blir jag varm i hjärtat igen. Vårt supporterled – det är inget annat än unikt. Den kraft som bor däri är unik. Det är den som får livet att glöda. Alla dessa människor med passion, stolthet, tradition, kreativitet, och ett tålamod som gud har glömt, i sinnet.

Det är de som är, Hammarby.

vy