En landskamp

image

I början på 2000-talet åkte jag på mästerskap.  Var grymt engagerad. Då brann jag även för landslagsfotbollen. Hade till exempel två fantastiska veckor i Holland och Belgien 2000. Hade, förutom Sveriges matcher, förmånen att se Portugal – England i Eindhoven. Satt precis bakom det mål där Figos mörsare satt i klykan.

Det var verkligen en upplevelse. Ett minne för livet.

Utanför den arenan var jag med om ett märkligt möte. Jag och min polare Pelle jagade svartabörs-biljetter.  Plötsligt säger någon: ”Du, bajen, vill du köpa biljett?

-Öh, va? Hur vet du att jag är Bajare?

Snubben ler.

-Jag har sett dig utanför Söderstadion.  Därefter pekar han på Pelle och säger:

-Och du är Djurgårdare.

Varken Pelle eller jag har någonsin köpt svartabörs-biljetter hemma i Sverige men snubben hade onekligen ansiktsminne.

Hur som helst, förr engagerade jag mig massor i landslaget. Nu ligger jag här i soffan och känner ingenting trots ett 2-0-underläge i paus.  Inte längre ett dugg viktigt för mig personligen även om jag självfallet vill att Sverige ska nå mästerskapen.  Men numera är det bara Bajen som verkligen får mig att känna puls.

När vi bilade till Holland där i juni -00 stannade vi med fullpackad bil vid KS och smög upp på BB trots besöksförbud. Lilla Alice hade sett dagens ljus. Senare den sommaren fick jag frågan om jag ville bli hennes gudmor.  Det är ett av de finaste ögonblicken i mitt liv.

I morgon fyller Alice tonåring.  Hon är fortfarande enormt viktig för mig. Hon ska firas med brunch. Därefter hoppas jag hinna till Kanalen och damderbyt.