Den där kvällen

I mitt yrke är det något magiskt med skolavslutningar.  De allra flesta barn längtar. Sista kvällen innan avslutningen är alltid speciell. Deras lärare längtar också. Sommarlovet står för dörren.

Men alla barn längtar inte. Det ska vi ha klart för oss. Det där rosaskimrande lovet med salta havsstänk, smultron på strå och underbar kvalitetstid med familjen är inte tillgängligt för alla barn.

De där fantastiska kämparna som har skolan och fritids som sin fasta och trygga punkt. Som får vara barn i skolan men som hemma har en helt annan verklighet.

De är tack och lov inte många. Men de finns. Barnen som redan nu ikväll oroar sig för vindunken. Som vet att när föräldrarna är lediga dricks det än mer. Eller de barn vars föräldrar av tusen olika anledningar inte kan, vill eller orkar ge omsorg.

Glöm inte bort dessa barn. Jag hoppas att alla vi som jobbar i skolans värld bekräftar även deras vardag. Jag försöker bland annat att göra det genom att inför mina klasser alltid säga i samband med avslutningen att jag vet att de finns. Även om jag inte vet vilka de är.  Att de inte är ensamma. Att det finns ställen att vända sig till om man vill ha vuxet stöd. BRIS och maskrosbarn, till exempel. Ställen där man kan vara anonym.

Att be utomstående vuxna om hjälp är svårt. Att dölja hur man har det är betydligt enklare.

Jag hoppas att alla ni som är föräldrar där ute också normaliserar. Fördöm och skuldbelägg inte. Gör ett försök att inkludera. Att ni gärna kikar er omkring i ert eget barns närhet. Kanske bjuda in barn som inte annars hänger med er. Stötta i ett bredare perspektiv.  Tänka större än det egna.

Sommarens långa skolpaus är underbar för de flesta.  Men inte alla.

Själv ser jag fram emot morgondagen. Har precis krupit ner under täcket.  Hör koltrasten kvittra utanför mitt fönster trots att jag är mitt i stan. Ser det skira sommarnattsljuset sippra in genom persiennerna. 

Sommar. Löften och hopp om så mycket. Längtan och ledighet.

Ta hand om varandra.