En vecka kvar

image

Det är söndag. Dagen efter Degen.  Seger och sinnet är något lättare när jag vaknar till en ledig dag. Ungefär samtidigt som mörka moln sveper in över Kungsholmen och släpper stora, tunga droppar över min balkong så sköljer vågen av insikt och vemod över mig.

Det är bara en vecka kvar

Om sju dagar går jag upp för trappan till sektion J för sista gången i matchsammanhang. De där slitna betongstegen som har kommit att bli så viktiga för mig.

Sista gången.  Så obehagligt definitivt.

Det var pappa som tog mig dit första gången. Vi satt på södra någon gång i början på åttiotalet. Jag minns inte vilken match.  Minns bara folkmassan.  Att det lät massor. Att pappa var glad.

Han ville besöka Söderstadion igen. I vintras pratade vi om det han och jag. En match till även om det fick bli i rullstol.  Han hade säsongskort i klacken flera år. Ett sätt för oss att umgås. Men förra året förstördes av det amputerade benet. Och nu finns han inte ens längre.

Ute vräker sommarhagel ner. Det smäller mot fönsterbläcket.  Det rullar tårar ner för min kind. För pappa. Och för att ännu en trygghet försvinner.

Jag vill inte alls flytta hemifrån. Jag vet att vi måste. Jag ska försöka vara positiv. Men jag vill inte.

Det är en ynka vecka kvar. I den ska jag få sommarlov, fira midsommar med finaste vännerna och vila.

Men vemodsklumpen sitter hårt fast i magen.

Vill inte