Söderstadion

Hon är 6 år. Du är en evighet i hennes värld.

Det tak du varit för henne. Som vilat på solkiga balkar av det vi tror på: kärlek, stolthet, skratt, sorg, tårar, energi, tandagnisslan, samhörighet, tillförsikt, ilska, rötter, passion, pengar i fickan, kraft, kvädesord, kramar, närhet, det vi inte vet, det vi vet, det vi vill veta, förväntan, glöd, romantik, gemenskap, vrede, tillhörighet, tradition, du, jag, vi, rusande blodomlopp, historia, eld och vatten. En stad av hot och möjligheter men framförallt en stad av trygghet.

Hon var tre månader och dinglade i ett bärsele runt min mage. Hon var tre månader med en mamma som inte såg begränsningar i delaktighet eller inkluderande. Och vi ställde oss så självklart där, i hörnet av klacken på Norra, och jag välkomnade henne in i livet med alla dimensionerna.

Och medan kvällspressen fortsatte att kreera skrämselrubriker om livet på läktarna fortsatte jag att bygga hennes självkänsla, med botten i gemenskap och tillhörighet. Tillsammans med folket på läktarna.

Söderstadion.

Att ge sitt barn världen är varje förälders utopi. En omöjlig sådan. Att ge sitt barn av det man kan och det man tror på, är en möjlighet. Värt varje tillfälle till försök.

Jag trodde på henne i min värld. På hennes förmåga att med mig som vägledare skapa ett eget rum på Söderstadion. Ett eget rum i hammarbyvärlden. Och som hon har byggt. Mer än någon annan har jag sett henne bygga, i tid och rum. Relationer, lekar, meningsfullhet, slott. Med en frenesi endast privilegierat ett barn har hon byggt. Som så många andra rör hon sig med en självklarhet vant runt barrikaderna i vårt hem. Hon hälsar, skojar, skrattar, busar, ställer till satyg. Hon ser också allvaret när allvaret nalkas. Då slår hon sig ner på sin utvalda plats, under mig som står på räcket.

I tryggt förvar.

Hon är uppvuxen på Söderstadion, det märkliga barnet. Hon har aldrig behövt vara rädd där. Hon har burits upp av människor och traditioner som huserat som stabila pelare att luta sig emot. Som visat henne vägen. Som ansvarat för att ge henne det bästa av det bästa. Som alla är avgörande anledningar till att hon kommer att minnas Söderstadion som en fin plats i hennes liv och en självklar del av hennes uppväxt.

Och vi packar. Omsorgsfullt viker vi ner minnen, band, historia ner i våra ryggsäckar. För att gå vidare.

Jag är oändligt tacksam över det vi fått skapa tillsammans på Söderstadion, det märkliga barnet och jag. På en plats som vi kommer att bära med oss i hjärtat. I minnena. I bilderna. I traditionerna. På platsen som förde oss ännu närmre varandra, och platsen som framförallt förde henne närmre den familj jag anser mig vara en del av. Platsen där vi delat allt och lite till. Hon och jag.

I morgon säger vi hejdå. Hon är 6 år och du är en del av dem.

IMG_1117IMG_1114