Gästblogg: Söderstadion – Du fattas mig!

För att kunna förmedla en rättvis bild över hela situationen så ska jag ta er tillbaka ett par år. Till min verklighet.

För rätt exakt sju och ett halvt år sedan förändrades mitt liv. Det var en vanlig arbetsdag. En onsdag mitt i veckan och jag åker till min lärlingsplats jag blivit tilldelad. Som vanligt. Mamma ringer mig och berättar att hon inte mår så bra. Hon funderar på att besöka närsjukhuset.

– ”Gör det”, säger jag, ”det är väl ändå ingenting”.
Tiden går och klockan slår lunchtid. Mamma ringer igen.
– ”Dom skickar mig direkt till akuten”.
Jaha, och vad fan då för, tänkte jag. Men jag sa ingenting. Vi skulle väl ändå ses till middag.

Arbetsdagen gick förbi och jag åkte hem. Mamma var inte hemma. Jag satte mig och kollade på tv och väntade in hennes nästa samtal. Framåt sjutiden ringde hon och berättade att hon blir inlagd för observation under natten.

– ”Det är lugnt, mamma. Jag fixar mat till mig och bröderna”.

Jag åkte in dagen efter. Jag hade ringt och frågat om avdelningen hade några speciella besökstider och jag såg till att passa in det med min arbetsdag. Hon skulle ändå komma hem snart. Hon satt i sin säng och var lika glad som vanligt. Hon klagade på sin rumsgranne som låg och pruttade hela natten. Vi skrattade. Som vi alltid gjorde. Hon berättar att hon måste vara kvar en natt till.

Lördagen veckan därpå hände det. Mamma hade sakta blivit övertagen av sin sjukdom. Hon hade legat inne i 10 dagar då. Jag hade varit på företagsfest kvällen innan när min telefon ringer klockan 10. Det var mammas syster.

– ”Ni måste komma in. Nu”.
Jag ringer min pappa som bodde några hus bort. Där fanns även min yngsta bror. Vi åker gemensamt i pappas bil mot Södersjukhuset. När vi når tunneln som går under Clarion Hotell så ringer mammas syster igen.
– ”Hon sover nu”.
Vad skönt, tänkte jag. Mamma har mått så dåligt så hon behöver lite sömn. Men jag ville bara dubbelkolla så jag frågade vad hon menade.
– ”Hon har gått bort”.

Efter att mamma dog så tvingades jag in i en vuxenvärld jag inte var redo för. Jag bodde fortfarande hemma. Jag hade inga undansparade pengar. Jag hade ingen möjlighet att kunna betala hyran. Jag bad om hjälp av SOC, som motvilligt gick med på att betala hyran för lägenheten som mamma hyrde.

För att inte dra ut på det allt för mycket så kan jag sammanfatta det som så att allt gått bra till slut, även fast jag fått kriga för att få det att gå ihop. Anledningen till att jag berättar den här historien nu är för att jag vet hur det känns att förlora en närstående. Att förlora en trygghet man tar för givet. Ett hem.

Jag upplevde samma känslor på Söderstadion inför sista matchen.

Söderstadion har varit en trygghet i mitt liv. Det har varit min stöttepelare när jag mått dåligt. Det har varit min suparkompis när jag varit törstig. Det har varit min bästa vän när jag behövt det som mest. Och jag tog det för givet. Hur ska man kunna gå vidare efter att ha förlorat det enda definitiva som funnit i ens liv? Det enda man kunnat lita på?

Jag vet inte.
Jag vet inte om jag vill sätta min fot på den nya arenan. Jag vill minnas Söderstadion som Hammarbys arena. Ingenting annat.

Det brast för mig 10 minuter innan avspark. Här é Hammarbys A-lag. 10 000 halsdukar. Jag brast ut i tårar. Även fast jag inte hade tid för sånt trams, jag var upptagen med att hjälpa till med tifot. Som tur var så var det tifot som fick mig tillbaka på rätt bana, då det första steget strulade och jag sprang för att försöka rädda det som räddas kan.

Överlag så är jag nöjd med hur kvällen utspelade sig och jag anser att Söderstadion fick det värdiga avslut som den förtjänade.

Jag kommer sakna dig, din nerpissade, förmultna och vackra arena. Jag kommer sakna dig, Söderstadion.

IMG_1114