Fotbollen

Och där står vi. I vår oas. Inlindade i tryggheten. För att säga hejdå. Barnet klänger på mig och vi håller varandra hårt i händerna.

När Magnus sjungit klart sina toner så brister det i mitt hjärta. Tårar forsar och sekunder förfryses. Var ska vi? Vad händer? Hur blir det nu? Var ska vi hitta samma gemenskap? Var ska vi hitta vårt hörn? Hur ska vi trivas? Hur ska vi bo? Var kommer våra vänner att befinna sig på nästa plats? Allt det där som aktsamt och segt florerat i kulisserna men som inte riktigt nötts in till fullo. Nu blir det glasklart och överjävligt.

Och jag gråter som ett barn. Gömmer mig i den varma jackan. Drar upp den över munnen, över näsan. Vill inte känna doften av det vi ska lämna. Vill inte synas, inte höras, inte finnas, inte se. Vill inte säga hejdå. Vill inte att någon ska se mig. Vill sjunka tungt genom marken som en sten i blått vatten.

Där står en kille. Han har stått nära oss i klacken länge, fast lite längre nedanför oss. Han tar av sig sin tröja och ger den till henne.

”Den är din nu”, säger han till det märkliga barnet. ”Och nu ska du och din mamma gå in på planen för att säga hejdå”.

Och jag minns inte allt i detalj för mitt hjärta är brustet och där finns ingen bot eller lindring. Jag har en liten hand i min och den är allt jag har och den är allt av värde. Den är hela min värld. Och vi böjer oss ner under det slitna räcket med alla minnen från människor och ögonblick, och vi kryper mellan räckets markeringar. Med varsamma steg kliver vi in på den plan, på den arena vi känner utan och innan men aldrig varit så nära som nu. Det är helig mark och allt går som i slow motion. Hon säger ingenting och jag säger ingenting. Det är ett ögonblick av respekt, av kärlek, av minnen. För det är vårt hem.

Och vi sätter oss ner på det fuktiga gräset och hon frågar var fotbollen är.


vi_2pyro_2läktaremickepyro