Igen och igen

Solen skiner. Det är sommarmorgon och jag är fortfarande ledig. Borde studsa upp och ta mig an dagen.

Ni gör jag inte det. Det var ju match igår.  Och ännu en gång är det plågsamt och tugnt. 

Vi förlorade hemma mot Ljungskile. Det är dessutom så smärtsamt att det inte var orättvist.  LSK hade fler farliga chanser. Vi skapade knappt någonting alls.

Robin Tranberg är den ende som får godkänt.  Hans inhopp var bra. Han visade att han ville.  Annars såg det förtvivlat håglöst ut.

Igen och igen. Historien upprepar sig.

Lägg därtill biljettkaos, serveringsfiasko och osynkad klack. Ingen söndag att minnas.

Jag satt på övre etage. Ville visa bajen för viktiga barn. De gick därifrån besvikna förstås.

Lösningen?  Ingen aning. Det känns som allt är fel. På alla plan i organisationen.

Ska göra mitt yppersta att ta rådet från en viktig vän på allvar. Att försöka fokusera på det som ger mig något. Vännerna på läktaren. Inte på allt som inte fungerar.

Just nu är Hammarby Fotboll inte värd allt engagemang. 

Jag rycker upp mig, med milt våld för instinkten är att dra täcket över huvudet,  och tar mig an den här sista lediga måndagen.

Avskyr verkligen Superettan.  Men nu gäller det att vi håller oss kvar.

image