Älskar att vara på väg.. Till eller från spelar ingen roll.

tågetSitter på tåget mot Göteborg och årets Bokmässa. Jag älskar att åka tåg, att vara på väg. Till eller från spelar ingen roll. Känner mig fri, som att jag kan ta mig vart jag vill – som att ingenting är beständigt. Som att ingenting måste vara beständigt.

Nu ska jag inte så långt, men så fort tåget börjar rulla så kommer den där känslan av frihet. Jag tror det kommer av alla bra minnen från när jag var ung och färdades oändliga sträckor genom Europa. Flera månader var jag ute och tågluffade i omgångar. Från att jag var 17. Minns att jag fyllde 18 i Verona under en av resorna. Jag jobbade på Sifo med att göra telefonintervjuer 8-22 nästan varje dag tills jag hade fått ihop till tågluffarkortet som på den tiden gällde hela vägen till Marocco. Det var en galet spännande tid att upptäcka Europa. Vi reste i Berlin när muren föll. Det stod östtyskar där och för två cigaretter fick man knacka en bit av muren och för ytterligare två så fick man spreja sitt namn. Vi kom till Tjeckoslovakien efter sammetsrevolutionen och var i Jugoslavien när kriget var i begynnelsen och inflationen så hög att de strök nollorna med blyertspenna på sedlarna innan de tog emot dem i affärerna.

Då vi inte hade speciellt mycket pengar att bo för ens på billiga vandrarhem, åkte vi mycket tåg. Vi åkte kors och tvärs och sov på tågen. Gick och la oss i Amsterdam för att vakna upp i Italien. Vi besökte lyxiga turistställen i Frankrike och inte minst drog vi till Marocko.

Och vi skrev. På tågen. Skrev och skrev och skrev. Jag kan i efterhand härleda mitt skrivintresse till dessa tågresor, det var där drömmen om att bli journalist, poet eller författare föddes. Väl hemma hade jag tusentals sidor i block, på nerkladdade servetter och kvitton. Dikter, berättelser, enstaka händelser. Och dagböcker. Hade det varit nu hade jag garanterat haft en blogg!!

Tyvärr fick jag ett för ryck några år sedan och eldade upp flera av mina dagböcker, inte alla men ganska många. En sak jag ångrar i livet. Men det kändes rätt just då. De hade kunnat blivit grunden till en bok annars.

Sedan de där resorna har livet tagit många vändningar. Det har funnits perioder när jag inte haft råd att köpa busskort, men också nu senare i livet där jag fått råd att resa på andra sätt och även fått fantastiska möjligheter att resa med jobbet. Men då, när jag var 17 och just gått ut gymnasiet, gav tågluffarresorna mig känslan av att jag kunde göra vad jag ville, allt var möjligt. Att jag var fri och kunde ta mig vart jag ville.

Mitt väntande äventyr nu är inte så dramatiskt, men väl ett äventyr. Det blir några dagar på Bokmässan vilket ska bli jättekul. Ser fram emot att träffa en del Bajare där också, inte minst Katarina och Björn som är där för att promota Jag hör till de få som kan leva.