Tack för igår. Hopp för i morgon.

Stängde av landskampen. Slökollade ändå bara. Valde istället att krypa ner i sängen.  Lång arbetsdag i kroppen. Drygt 13 timmar sätter spår både i knopp och kropp.

Får tokspö i wordfeud av två tjejer i klassen.  Klart knäckande.  De är tolv år och går i sexan.

Loggar ur från spelet och in på bloggen. Jag vill nämligen tacka för igår. Och lägga önskningar om hopp inför det som komma skall.

Det är många som förtjänar beröm för manifestationen igår. Att på kort tid rodda ihop det där krävdes sitt folk. Jag vet att BFs styrelse jobbat hårt. Jag vet också att det funnits flera utanför styrelsen som gjort ett kanonbra arbete.

För det känner jag stor tacksamhet. Att det finns kraft att mobilisera utanför mail och krönikor. Kraften att aktivt ta tag i saker. Att göra.

Självklart vill jag i synnerhet tacka mina kexkollegor för deras insats. Inte bara igår, utan hela tiden. Anna och Mia, ni är förebilder. Grymt kompetenta kvinnor som jag imponeras av. Dagligen.  Gårdagen var sannerligen inget undantag.

Tack också alla ni som kom. Det var skönt att stå där i gemenskapen. Vet också att en del på veterinärgränd sliter som djur. Skulle nog inte vilja veta hur många timmar Rickmer jobbat senaste tiden. Plötsligt kändes det mesigt att inleda bloggen med eget gnäll om lång arbetsdag. ..

Jag skulle tro att den där besvärsnämnden haft sitt möte idag. Att beslut om huruvida vi får inhibering redan är fattat.

Jag vill veta nu. Att behöva stå ut ända tills i morgon förmiddag känns smått olidligt.

Det kommer bli orolig sömn i natt. Mycket står på spel. Måtte, måtte, måtte dessa herrar i Besvärsnämnden ha bättre förståelse och större kunnande.

Jag vill så oerhört, jävla gärna få ett positivt besked i morgon.

Försök aldrig stoppa vårt stöd.

image