Låt oss gå i för stora skor

Du var lätt, som ett rö för vinden. Jag såg på dig som det märkligaste som universum skapat. Du var utan hår på huvudet och helt utan perspektiv, men det största som hänt. Ett stjärnskott på mörkaste himmel.

Som vi kämpade, du och jag. Mot sömnlösa nätter, mot förväntningar från omgivningen på hur saker skulle vara och gå till, mot kolikens mecka som drev oss båda till yttersta gränsen för vad människor, stora som små klarar av att hantera. Mot föräldragrupper med sovscheman och matregler. Mot normerna vi upptäckte inte passade oss, utan istället deformerade oss. Jag sov när du sov. Du sov när jag sov. Vi sov när vi var trötta. Jag åt när du åt. Du åt när jag åt. Vi åt när vi var hungriga. Vi skrattade och grät oss igenom det första året med alla dimensioner som hör ett nyblivet barn och en nybliven förälder till.

För varje nytt år har vi landat nya utmaningar. Nya ting att bemästra ihop. Nya normer att bryta. Nya tankar att sortera efter att ha flugit fria. Där var dagis, dumma barn och snälla barn. Där var trotsperioder av hårdare och mjukare sort. Där var Bajen, familjen och livet däri.

I dag, vid ett köksbord belamrat med frukostbestyr.

Vi ritar skattkarta. Blåser ballonger. Skriver bordsplaceringar i miniformat. Förbereder för ett sexårskalas som komma skall. Ibland sneglar jag upp på henne. Den där märkliga flickan med den kritvita hyn och ögon avgrundsmörka. Hon ser inte min blick. Hon ser inte mina tankar. Hon ser inte att jag älskar henne så att det hugger till i trakten av hjärtat. Brödsmulor trillar ned i hennes knä. På en urblekt äppelklänning landar brödsmulorna som de tyngsta av snöflingor. Små välformade fingrar plockar upp dem, en efter en. Åker in i en frånvarande liten mun. Tuggas oförtrutet upp, och kampen med att plita ner ojämna men stringenta bokstäver på de rosa korten återupptas. Line, Lukas, Amanda, Ebba, Karin, Lovisa, Charlie, Nils, Tilde, Buster. Där är många stringenta bokstäver att plita ner.

Men den här flickan som för mig är den märkligaste av alla, vet att aldrig ge upp. Om hon vet något så är det att aldrig ge upp. Det genomsyrar vårt sätt att förhålla oss till världens scener, oss själva och alla de människor och relationer som omger oss. Där finns alltid en utmanande möjlighet, att saker ska gå den väg vi tror och hoppas på. Om man aldrig ger upp. Och så ofta hon säger till mig, med en klarsynts röst:

Mamma, man ska aldrig ge upp. Det vet du väl. Allt går om man vill. Och går det inte i dag kan det gå i morgon.”

Om några dagar är du sex år och jag vet inte om du räknar åren på samma sätt som jag. Eller, klart du inte gör. Du lever här och nu och som längst till en färggrann barnkalassöndag. Istället för räkenskap upplever du. Och lagrar i dina sinnen, för att ivrigt söka vidare efter nästa upplevelse.

Livet med dig är lärdom. Du är vinden, vattnet, elden och en för mig, tillvaro kantad av villkorslös kärlek och omsorg. Du har erbjudit mig en världskarta med nya landgränser och inte en enda av dessa gränser du tänjt eller tänjer på ställer jag mig annat än förundrad till, och inspireras av. Att du kan ge mig nya världar är det bästa av alla mina världar tillsammans.

Låt oss sitta där på en balkongens trägolv fast stolarna står lutade mot väggen. Låt oss äta middagen i kojan i vardagsrummet fast vi har ett fullgott köksbord inköpt enligt trendens alla regler. Låt oss hälla diskmedel i fontänen för att se vad som händer. Låt oss åka till bussturens ändhållplats för att se vad som finns där bakom skylten. Låt oss fira för firandets skull och inget annat. Låt oss testa att mata grannkatten med lussebullar för att se om katter kan rynka på näsan. Låt oss köpa tre nummer för stora skor för att det är skönt med stora skor. Låt oss gå i pyjamas från morgon till kväll. Jag är, där du är.

Den där flickan.

IMG_4024