Tankar kring ett extra årsmöte

Jag har varit i bajenexil en vecka. Försökt pausat. Hållit mig på distans. Det var svårare än jag trott. Självklart har jag funderat mycket på mitt kära Hammarby. De där timmarna vid atlantkusten hade den effekten på mig. Att tankarna gick.

Väl hemma igen och med större möjlighet att hålla koll på flöden och vindriktningar inser jag att det varit en turbulent vecka.

Jag har varit för ett extra årsmöte när jag först hörde diskussion om det. Att där i augusti och september, när det stod klart att vi inte värvade någon ordentlig forward, så vet jag att jag kände att det här funkar inte. Att det blir superettanträsket och att vi sjunker.  Ingen av dessa mörka känslor har ju blivit ljusare. Den här hösten har varit precis så vidrig fotbollsmässigt som befarat. Jag är så överjävligt besviken på det som presterats på fotbollsplanen och tycker att det finns en uppsjö av brister i hur saker hanteras. Jag vet inte heller om jag ser någon ljusning vid horisonten.

Så varför tvekar jag nu då?
Ett av skälen är att jag om vinsten av att driva igenom det här nu står i proportion med vad det kommer att kosta. För det kostar pengar att ha ett extra årsmöte. En summa som alltså ska tas från föreningen, inte Hammarby Fotboll. Pengar som då alltså inte hamnar i ungdomsverksamheten.

Jag hörde en summa igår på Jägaren att man nog uppskattar det till en kostnad på 100 000 kr att ha ett extra årsmöte. Kostnader som uppkommer då föreningen dels måste avsätta personal att kontrollera dessa namnlistor, de ska ju dubbelkollas mot medlemsregister, dessutom ska då utskick gå ut och säkert kostnader kring lokaler och annat.

När är det då möjligt att det här årsmötet blir av? Min känsla är att det inte hinns med på den här sidan nyåret. Att vi hamnar tidigast i slutet av januari.  För att sen då ha ett ordinarie årsmöte i mitten av mars?

Vidare tänker jag att fullt fokus just nu på Veterinärgränd och i styrelserum borde vara att hålla i de processer kring  rekrytering av sportchef och såklart då tränar och spelarfrågan. Saker som måste lösas nu. Som absolut måste vara klart på den här sidan nyåret.  En del av mig är rädd för att fokus blir fel om det nu ska fokuseras på de här namnlistorna och det eventuella årsmötet.

Jag är rädd för att fokusering hos oss medlemmar och kanske även hos media blir på upprördheten. Visserligen den väl befogade upprördheten, men att det i sin tur leder till att vettigt folk drar öronen åt sig.  Jag är på riktigt orolig för att vårt fantastiska engagemang, den enorma uppslutningen och alla dessa viljor faktiskt kommer att motarbete det som är syftet.

Lösningen?
Jag är ledsen. Jag har ingen.  Om jag ska vara ärlig så tror jag att man måste tillföra ny energi in på kansliet. Att det är där som man behöver få rätt krafter. Visserligen är vår enda demokratiska väg dit genom ett årsmöte, men att ha två årsmöten så pass kort inpå varandra vete tusan. Därför måste den här rekryteringen av sportchef bli rätt.

Något som jag dock verkligen önskar är att den här splittringen som just nu pågår, avgår. Jag är oroad över den retorik som förs i diverse forum. Det är så himla kategoriserat och hårt. Tycker man något annat är man inte välkommen. Jag gillar inte det. Jag vill att man ska ha stor respekt för alla bajare.  Jag önskar att vi försökte lyssna och förstå.

Nej, jag är inte nöjd med sakernas tillstånd. Nej, jag sitter inte ner i båten. Men här och nu tror jag att det skulle vara bättre att tillföra än att ta bort. Kanske skulle Styrelsen själva gå ut med vad de tycker behövs och att vi löser det med arbetsgrupper och kanske anställningar på sport/marknads-sidan?

Jag tror att jag skulle vilja låta valberedningen jobba vidare, gärna i samråd med alla de kompetenta personer som jag vet jobbar för att skaffa fram namn på människor som vill bidra.

Dessutom önskar jag kommunikation. Jag tror att vi skulle må gott av att få veta hur arbetet förs. Vilka frågor man driver, var fokus ligger. Det gäller både Hammarby Fotboll, föreningen och nu även valberedningen. Jag kvarstår vid, som jag bloggat om tidigare, att jag önskar större ödmjukhet. Be om hjälp. Ta emot hjälp.

Ja, jag tror att det är så här jag känner den första november. I morgon ska jag få se den sista matchen.  Tack för det alla ni som jobbat hårt med överklagan till besvärsnämnden.  Jag hoppas att vi pratar vidare i morgon när vi möts ansikte mot ansikte. GIllar det bättre än hårda ord på ett forum.

I morgon ses vi i det sköna, grönvita vimlet!

20130923-161854.jpg