Säsongen är över

Det är slut nu. Säsongen året då allt skulle gå vår väg. Året som hittills bevisat precis allt annat än just det.

Jag hade så sjukt höga förhoppningar inför 2013. Jag hade precis kommit hem från Cypern. Precis blivit stolt faster. Stod här i mitt vardagsrum i mars, påbylsad från topp till tå och skulle promenera upp till Stadshagen för träningsmatch när telefonen ringde. Mamma som hulkade fram i desperation att pappa dör nu.

Det var samtalet som förändrade hela min tillvaro. Jag frös till is. Blev helt kall, trots alla lager av kläder.  Slängde mig i bilen och körde de där milen som i en dimma. Han fick åtminstone lämna i sitt älskade garage. Orättvist att han aldrig hann få träffa tvillingarna. Det var dit de var på väg.

Om en vecka fyller jag 40. Har så otroligt svårt att ta in att pappa inte ska fira mig. Att jag ska fylla år utan honom.Två dagar innan han dog satt vi hemma på Munsö och han var så glad. Han skulle precis börja gåskola efter ett helvetiskt tungt år med ett amputerat ben vars sår som vägrade läka.

-När du fyller fyrtio ska jag spatsera in på din fest. Det är mitt mål Pernilla, då ska jag kunna gå igen. Så sa han där han satt på andra sidan bordet. Och för första gången sen de tog benet trodde jag faktiskt att det skulle bli just så.

Det är Alla helgona-helg och jag åkte aldrig till minneslunden. Jag vet att jag gjorde mamma besviken för att jag inte följde med. En stor del av mig känner att jag borde ha åkt ut.  Men jag kan inte. Inte i år. Inte just nu. Det gör  fortfarande alldeles för ont.

Det kändes bra att istället titta på Hammarby. Pappa längtade till Nya Arenan. Lättare att ta sig dit med rullstol tänkte han. När ”Just idag” drog igång för sista gången så grät jag. Jag saknar honom så sjukt mycket. Men han hade velat att jag gick. Jag vet ju det.

Inte mycket har blivit som jag hoppats. 2013 har misslyckats på många av mina viktigaste fronter.

Det är tur att tvillingarna kom. Det är tur att Nora finns. Jag är lyckligt lottad med fantastiskt underbara vänner. Utan er hade det aldrig gått. Jag är också tacksam över att ha en arbetsplats jag verkligen gillar. Med arbetskamrater som är så sanslöst duktiga att jag baxnar. Och får energi.  Och alla kidsen. Sicka sagolika ungar.

Men nu är säsongen över. En värdelös, jävla skitsäsong som bara kostat energi och ångest. Som skapat frustration.

Den stundande födelsedagen sammanfaller med fars dag. Känns lite typiskt. Jag tror att det blir en känslosam kommande söndag. Jag föddes en lördag, på söndagen var det fars dag. Farsan sa ofta det, att jag var hans allra, allra bästa fars dags-present.

Det känns betydligt ljusare att tänka på att om två veckor få fira den där födelsedagen med mina vänner. Då ska jag och en god vän fira med stil. En fest vi planerat länge. Lokalen bokades för över ett år sen.

Den där festen som pappa skulle spatsera in på. Som han hade älskat att få gå på. Han gillade mina vänner.

Jag tänder ett ljus här hemma. Tänker och saknar. Och gråter.

Jag vill skicka ett grattis till mina ÖSK-vänner. Några Falkenbergs-supportrar känner jag inte. Jag är så otroligt jäkla avundsjuk på den känslan ni har just nu.

Just nu vågar jag inte ens hoppas på nästa år. Det ska till och med bli skönt med en fotbollspaus.

Om det nu någonsin blir paus i Bajenland.

heart_candles-7047