Värdet – det lika värdet

Och jag hör mig själv sjunga fram:

Det  här är min pappa!” i något slags märklig falsett. En falsett med ett flickebarns stolthet, öppna kärlek och år av respekt.

Klockan är tolv och lunchtid, och min pappa hälsar på mig i Stockholm på mitt jobb. Han är smålänning men bosatt i Örebro.

Vi pratar länge och intensivt. Om livet, om människorna där i, om familjer i nöd, om svårigheter och utmaningar i jobbrelationer, om människors fördömanden och ibland avsaknad av det medmänskliga perspektivet. Vi pratar om värdet av att backa upp människor. Att aldrig svika och att aldrig göra skillnad på människors värde. Om att vara den där tryggheten och ärligheten för en människa när andra tar avstånd. Vikten och allvaret i att aldrig tumma på rättvisan. Om det självklara men som i vissa fall kan upplevas provokativt av andra, vad gäller att stå upp för andra människors rätt till rättvis och human behandling. Egentligen, vi pratar om det som berör. Det som berör honom, och mig, och de flesta andra. Det som jag inser mer och mer förenar oss i dag. Det som mer och mer får mig att inse att jag till stor del lärt mig av han och fortsätter att lära.

Medmänskligheten.

Inte för att jag är där jag vill vara. Jag skulle vilja vara så mycket mer av en bättre människa. Men tankarna och omtanken. Jag vågar ändå trotsa mig själv och hela jantegrejen, och påstå att jag är en rätt medmänsklig person.

Vi går till en affär. Vi, nej, han, köper julklappar. Jag råder. En sparkdräkt i pyttebebisstorlek. Och ett Memory-spel. De ska överlämnas till en klient som pappa hade hand om för många år sedan. En klient som till slut vägrade att besöka någon annan än pappa, på Socialförvaltningen. En person som var utstött och infackad i ett dystert fack, oansvarligt inputtad där, av andra. En människa vars gnista var på väg att släckas till stor del på grund av andra människors envisa fördömanden, fördomar och tyvärr fortfarande rådande byråkrati. En människa som sedan många år tillbaka ser min pappa som sin egen. Som kallar honom ”pappa”. En person som i dag har en egen familj. Två barn och en fru. Fortfarande utsatt på flera sätt, men ändå, omgiven av kärlek, på några futtiga kvadrat etta i ett mindre flådigt bostadsområde.

Som jag nu ska överlämna klapparna till. Jag fick hans adress på en gul lapp.

Därför sjunger min röst i falsett när jag får presentera min pappa. Därför får jag en klump i magen när vi säger hejdå. Därför står jag länge och tittar efter den där långa gängliga mannen som letar sig fram ute på gatan på väg till tunnelbanan med en rykande varm cigarett mellan fingrarna, alltid med ett uttryck av fundersamhet i pannvecken. Därför tänker jag tillbaka på en tid då han gjorde flätor i mitt hår inför pressade gymnastiktävlingar. En tid då det fanns tre maträtter på menyn som envist vägrade att byta skepnad eller ens salthalt men som heller aldrig svek i pålitlighet. Korvstroganoff med ris, kycklingcurrygryta, isterband med sönderkokt potatis. En tid då jag själv var för ung för att veta om alla de människor som behöver så mycket, men som av en eller flera anledningar får så mycket mindre. En tid då jag heller inte hade förstått att den där utsatta mannen är en i mängden som min pappa hjälpt genom elände och sorg.

Och nu ringde du, och berättade att mannens pojke ärver ditt namn, och stoltheten i din röst går inte att ta miste på. Samma stolthet som jag känner, över dig och det du lärt och lär mig.

Det jag försöker att ge mitt eget barn. Värdet, det lika värdet.

IMG_3637