Sömnlöst på Kungsholmen

Decembernatt. Klockan är strax efter fyra och jag är klarvaken.

Det var en dröm om honom som väckte mig. Pappa. Vaknade ledsen och med blöt kudde. Märkligt det där att jag kan gråta i sömnen.

Det har varit en fin höst. Födelsedag och bra flyt på jobbet. För egen del har fotbollspausen i form av uppehåll kommit lägligt då jag behövde hjälp att få distans. 

Sista veckorna har varit annorlunda.  Allt har känts så mycket mörkare. Kallare samhällsklimat, maxat på jobbet med betyg och barn som är lika trötta de.

Och sen en betydligt mer påtaglig pappasaknad. Det är så overkligt tomt. Han fattas mig.

Jag känner mig som en urlakad trasa. Förvirrad och stött i kanten. Så urbota trött. Ändå kan jag inte sova.

Vet ni, jag orkade inte ens lyssna på Bara Bajens fantastiska initiativ till uppesittarkväll.  Trots att finaste Mia var där. Trots att Nanne och Kennedy infann sig. Låg i soffan med total tystnad omkring mig. Ljuden behövde minimeras. Det gör nästan ont i öronen av alla intryck just nu.

Julen närmar sig. Den där högtiden jag som vuxen aldrig tyckt något vidare om. Lär knappast bli bättre framöver. Det känns som ett av mina bättre beslut tagna under det här jobbiga året att dra söderöver.

Tar med mig morsan och åker till Kanarieöarna.  Två veckor där jag inte tänker göra mycket annat än att läsa, sola och gå promenader. Och som jag känner att jag behöver det.

Innan dess ska jag hålla mina sista lektioner, besöka Vasamuseet med 45 stycken tolvåringar och äta ett efterlängtat julbord på jobbet.

Det är väl lika bra att dra dit redan nu. Kanske röja det stökigaste skrivbordet i världshistorien. Stoppa betygen i kuvert och förbereda det sista.

Tänker avsluta med ett par önskemål: Ta hand om varandra där ute. Nu mer än nånsin. Försök orka behålla leendet. Ta varje tillfälle du kan få att lyfta en vän eller kollega som behöver. Titta varandra i ögonen. Säg något positivt. 

Så; Unna varandra värme och omsorg. Dela med dig till de som inte har. Ta kampen mot mörkret. 

image