#fuckskambord

IMG_0586

Läser en artikel om en skola i Stockholm där föräldrar slagit larm gällande att barn straffas med så kallade ”skambord”. Det vill säga bord där barn får sitta när de gjort ”något dumt”.

Jag mår illa. Och vet att skam-metoderna förekommer. Vi har varit där.

Hon var drygt tre år och en knapp meter hög. Hemma var det påfrestande. Hon fick utbrott, var arg, ledsen, utom sig vissa gånger. Maktlösheten ringde som kyrkklockor i mig och jag plöjde igenom litteratur om barnuppfostran, mindfulness och pedagogik. Jag vände ut och in på mig själv och traskade runt med ständigt dåligt samvete för min oförmåga att kunna hjälpa henne. Jag pratade, lyssnade, andades. Med henne.

Från hennes förskola kom snart indikationer om att hon puttades och bråkades med de andra barnen. Ingen fick komma nära henne. En kall morgon när jag lämnar henne på förskolan vid frukosten säger en förskolelärare abrupt: ”Hon kanske har damp”. Damp? Paniken spred sig i min kropp och jag kommer ihåg att jag gick raka vägen hem, sjönk ihop på hallgolvet som en liten boll och grät. Ringde upp hennes pappa, redogjorde för vad som inträffat, och han exploderade. Jag exploderade också, när den första chocken släppt och då jag insåg hur felaktigt agerandet var. Hur en förskolelärare vid en frukostlämning inför andra förbipasserande föräldrar lite på impuls kunde häva ur sig en tung diagnos på vårt puttande barn.

Jag stannade hemmavid den dagen. Synade förskolelagen sida upp och sida ner för att ha kött på benen gällande lagar och paragrafer. Ringde upp förskolans föreståndare och krävde ett möte redan påföljande dag, med läraren och föreståndaren. Jag talade också om för dem att jag avsåg att stämma den diagnosställande läraren samt förskolan i fråga.

Under mötet är läraren mycket ångerfull. Det var ”en ingivelse” att häva ur sig det hon gjort.

Jag såg att hon led och sa: ”Jag ser och hör att du är väldigt ångerfull. Jag ser och hör att du förstår att det du gjorde var fel. Det räcker för mig. Det jag är mer intresserad av är att diskutera hur ni hanterar vårt barn som helt uppenbart inte mår bra. DET vill jag ha en plan för, och jag vill veta att vi har samma syn på vad som är bäst för henne. Jag vet att ni är kärleksfulla människor och tvivlar inte på att ni tror att ni gör rätt, men jag har en känsla av att ni faktiskt inte vet hur ni ska hantera den här situationen”.

Där och då framkommer det, att vårt barn blivit placerat vid något slags skambord vid ett flertal tillfällen. Efter att hon puttat ett annat barn eller efter att hon gjort något annat som stört de andra barnen så fick hon sitta där, ensam. Utan någon att prata med. Utan något att göra. Utan att förstå varför hon blivit placerad där.

Mitt hjärta brast och hela mitt inre kokade.

”Och ni undrar varför vårt barn fortsätter att puttas, frågade jag. Ni tror inte att det vore bättre att ge henne uppmärksamhet? Att vara nära henne? Att förklara? Att visa att ni finns där när det är tufft? Att under en period istället ge henne mer uppmärksamhet och mer närvaro, istället för mindre? Istället för att lämna henne själv åt att som treåring sitta vid ett bord och skämmas. Jag tror att ni använder fel metod.”

Det gungade i huvudet och jag fick bita mig i läppen för att inte där och då rusa ut till innergården, lyfta upp den meterhöga i famnen, ta med henne hem, och aldrig mer lämna bort henne till någon. Det gjorde jag såklart inte. Mötet fortlöpte och vi enades om att prova min föreslagna metod som i stora drag gick ut på just, närvaro.

Efter tre veckor var Cecilia ett annat barn. Ett gladare barn. Ett mer harmoniskt barn. Ett barn med få puttar. Ett barn som mådde bra. Det visade sig också att hon ofta fått skulden för saker hon inte ställt till med själv. Det hade uppstått en slags ”kultur” bland barnen där Cecilia var lätt för de andra barnen att skylla på, eftersom att hon ibland puttades. Inte sagt att hon inte puttades eller bråkade, men hon hade i en del fall blivit den man använde för att skylla ifrån sig på. Hade förskolelärarna lagt märke till. Får jag höra. Där. Då.

Den som på allvar tror på att bestraffa och frysa ut barn hyser jag föga respekt för.

Inget skamvråbord i världen är lösningen för ett barn som uppenbart inte mår bra eller som uppenbart är vilsen. Inget barn är ondsint av naturen. Ingen uppgift kan vara mer betydelsefull för föräldrar, lärare och andra närstående personer till barn, än att lyssna, se och försöka att tyda en hel kontext.

Och med ovan säger jag inte att vi inte ska ha regler, förbud, och tydliga riktlinjer för vad som gäller för ett barn. Det är A och O. Men närvaro, engagemang och viljan till att se sammanhang är faktorer som bör vara grundläggande hos alla oss som tagit på oss ett ansvaret som inkluderar ett barns tillvaro.

#fuckskambord