Furby Romance

bild(7)

När hon var mindre flöt vårt fotbolls- och läktarliv på utan bekymmer. Vi hängde ihop på barrikaderna. Hon, i bärsele. Efter några år klättrandes på staketen, sovandes i en vagn med ullfilt, i någons varma famn, överallt och ingenstans. Hon lärde sig vem som köpte en påse Ahlgrens Bilar åt henne. Vem hon kunde slita med sig ner för trappen för att botanisera bland souvenirstånden. Vems axlar hon kunde sitta på. Det var fint.

Det var på Söderstadion.

I dag ser det annorlunda ut. Hon är inte intresserad av det där livet i dag. Hon vrålar med i några väl valda ramsor men tröttnar efter tre vändor. Och jag förstår det, såklart. Förstår och accepterar. Hon gillar ens inte arenan. Åker hellre hissbubblan på utsidan av Globen med pirr långt in i maggropen.

En halvlek klarade vi av i tisdags, mot Ängelholm. Vi klarade det med hjälp av Furby och Bajen Fans souvenirbord där hon fick hjälpa till att sälja tröjor och halsdukar. Sen såg hon ut som en sloknad tulpan. Och vi cyklade hem, med tankarna på varsitt håll. Och med Furby Romance tjattrandes i cykelkorgen.

-”Seriously? Seriously? Ooooh, sleepy!”

Jag har inga bekymmer med att hon ledsnar. Hon är sex år och hennes värld baseras inte längre enbart på min bild av min värld. Hon bygger sin egen kontinent så att fogarna knakar och i den världen är Hammarby människor, skratt och vänner. Inte matcher eller läktare. Hennes värld är nyfunna kompisar, fyra plus fem, och ett rum fyllt på höjden av ritblock och pennor, och ett aldrig sinande antal frågor om livet och döden. Det märkliga barnet är på resande fot, på upptäcktsfärd, långt utanför läktare och ramsor. Med iver och spänning följer jag jakten på det som ska utforma hennes liv och hennes val.

Hon.