Tack för något nytt!

image

Jag minns att jag satt i Mias soffa i lyan i hörnet där på Gullmarsplan. Anna och hon satt på golvet. Jag minns så väl hur de stirrade på mig, sen på varandra, bad om ett förtydligande från mig att det jag nyss sagt verkligen stämde. Därefter började de asgarva.

De skrattade inte åt mig. Utan snarare över hur tydligt skillnaderna plötsligt blev.

Vad jag sagt? Att jag aldrig någonsin bråkat fysiskt med någon. Att jag aldrig örfilat eller slagit någon. Inte dragit någon i håret heller. Åtminstone inte i en ålder över fem år.

Jag blundar i slagsmålsscener på film. Tycker att våld är läskigt även när det är fiktion.

Trots idog pepp från till exempel Ullis har jag försökt att ge MMA en chans men jag landar i att jag tycker att det är obehagligt. Även om jag rationellt kan se att det handlar om fantastiska atleter som ställer upp helt frivilligt så är det helt enkelt inte min kopp.

Idag gjorde jag något helt nytt. Något jag aldrig trott att jag skulle göra när 2014 inleddes.

Jag besökte en boxningsgala.

Väl hemma i soffan flera timmar senare konstaterar jag att det förmodligen inte var sista gången. Att jag, fegis-Pernilla, kommer att se mer boxning.

Bajen Rough House arrangerades för första gången. Det var länge sedan det var boxning i Eriksdal men idag var det dags igen. Folk hade längtat. Överhörde samtal från gentlemän som pratade gamla boxarminnen från Jerkadal.

Jag vet att arrangörerna arbetat stenhårt. Och vilket fint resultat det blev! Välarrangerat, bra tempo, grym musik och väldigt mycket roligare än jag trott.

Jag har som ni förstår ingen som helst kunskap att bedöma boxningens kvalite. Jag blundade och drog efter andan när Robin Safar golvade Göteborgs-boxaren i sista matchen. Vilka smällar killen delade ut!! Det var tungviktsmötet mellan just Robin Safar och Andreas Prins som avslutade hela galan. Och vilken avslutning det blev sen. Jösses.

Jag fattade förstås att Hammarby vann den totala matchen med 5-2. Jag imponerades av Bea Malecki i damernas weltervikt. Felx Weilid som gick i andra matchen, en junior, imponerade också på mig. Jag kan inte låta bli att undra om han månne är släkt med Ceasar Weilid som spelar fotboll i Hammarbys juniorer/pojk-lag.

Jag lämnade Eriksdal med känslan av att det här kommer jag att både minnas och även få uppleva igen. Jag är helt övertygad om att den här galan är här för att stanna. Då kommer vi att alla behöva köpa biljetter i förväg.

För det här arrangemanget kommer det att snackas om. Nästa gång kommer ingen att vilja missa det.

Tack som fasen!