En ursäkt

Jag hatar när jag känner att saker jag gillar är eftersatta.

Just nu är det mycket i mitt liv som känns eftersatt. Jobbet äter mig. Den här vårterminen har varit den överlägset tuffaste i mitt liv som lärare. Det har varit galet mycket kring de nationella proven. Galet.

Bloggen är också eftersatt. Jag älskar den här bloggen. Jag älskar ju att ni läser. Men just nu orkar jag knappt ens skriva fast att jag verkligen gillar orden.

Värst av allt är dock känslan av att eftersätta sina vänner. Hur jag inte hör av mig, inte prioriterar att träffa de som faktiskt är viktigast för mig.

Dessutom behagar Bajen att underprestera. Det i sig är ett energiläckage. Vet att Anna och Mia har precis lika galet mycket att göra på sina jobb.

Jag ser dock en ände på skiten. I morgon skriver kidsen det sista provet. Därefter återstår lite rättning och betygsättning. Ett schema inför nästa år ska läggas och det är delvis mitt ansvar men sen så…

Sen så lovar jag att bli en mycket mer social och engagerad Pernilla igen. Förlåt för allt jag eftersätter. Hoppas ni står ut med tystnaden ett litet tag till…