Att luras till att fira

image

Jag jobbar som klasslärare i en sexa på en skola i Bromma. Undervisar i skolans båda sexor. Har haft min klass i tre riktigt bra år.

Den här vårterminen har helt gått i de nationella provens tecken. Vi började i februari och slutade idag. Barnen har genomfört prov i fem ämnen. I svenska, engelska, matematik, geografi och fysik. De har genomfört 20 delprov var. Svarat på över 300 frågor varav flera varit av typen resonemangsfrågor vilket krävt mycket av både elever och rättande lärare.

Bara i min klass har jag rättat och betygsatt över 7000 uppgifter, 70 uppsatser och flera muntliga framställningar.

Eleverna har varit magnifika. Vi har nått jättefina resultat. Hög måluppfyllelse och som lärare känner jag stor stolthet sett till deras prestationer och visade förmågor.

Jag skulle kunna ägna lång text åt att skriva om alla kostnader i form av merarbete och frustration men det här inlägget skulle egentligen bara handla om det vi gjorde idag. Vi avslutade vår vecka och vår termin av prov med ett riktigt skönt ”lur”.

Jag och min kollega Mariana ville naturligtvis fira att vi är färdiga med proven. Eleverna var värda något extra.

Vi tog hjälp av Emil som jobbar med barnens fritidsverksamhet. Han nappade direkt. Han beställde 50 kanelbullar och gillade vår plan.

Kvart i ett, strax efter lunch, satt sexorna i sina klassrum och jobbade. Matematik. Plötsligt ringde min telefon. Högt. Den som annars förstås är ljudlös. Jag svarade framför alla elever:

-Hej Emil!…….. jaha…… oookej…. Nu?? Alla??…. Säger Bitte det? Jag går och pratar med Mariana direkt.

Utan ett ljud till barnen lämnar jag rummet. Går över till andra sexan och viskar i Marianas öra.

Därefter sätter vi båda på oss den allvarligaste av miner och tar till orda inför respektive klass.

Vi berättar att Bitte, vår rektor, vill träffa alla på Jollen. Nu.

En del av barnen rynkade pannan. Flera frågor om vad som hänt. Jag var iskall. Sa att jag inte visste men något måste det vara för jag har då aldrig blivit kallad till rektorn med hela klassen på det här sättet.

Väl nere på Jollen stod Emil och Bitte inne på biblioteket. Väl synliga för alla elever som stod på andra sidan glasväggen. Mariana och jag går in där de andra vuxna är. Barnen står utanför och ser hur vi pratar. Hur vi ser stränga och sammanbitna ut.

Det går någon lång minut och sen går vi ut. Bitte kliver upp på en pall för att både ses och höras. Harklar sig och säger allvarligt:

-Ja ni. Det här händer inte ofta att jag behöver göra. Det är faktiskt första gången. Men det finns en viktig anledning. Det är faktiskt så att ni nu verkligen…………. är värda att firas!!!

Ni skulle ha sett ungarnas miner.

I musiksalen hade sen den fantastiske Emil inte bara fixat kanelbullar utan även köpt flera flaskor Magnum-pommac och där stod riktiga champagneglas. I taket lyste ett skönt mingelljus, i bakgrunden spelades hissmusik och vi skålade för varandra. Skålade och tackade för deras fantastiska insatser. Bästa, bästa elever!

Det var jäkligt roligt att lura dem. Några var nästan upprörda då de hade blivit oroliga på riktigt. Känslan var ändå att alla kunde le åt det. Förhoppningsvis blev det ett minne för livet för några.

Det var roligt att se elevernas egna bilder och kommentarer på instagram efteråt. De hade uppenbarligen blivit lurade. De hade uppenbarligen uppskattat det vi ordnat.

Personligen är jag ofantligt nöjd med den här dagen. På flera sätt.

Tack alla inblandade!

image

image

Foto: Elizabeth och Selma