Ofrivillig nick – bakifrån

fotboll

Alltså, på riktigt.

I många år har jag stått på läktare och träningsplatser runtom i Sverige och utomlands, och aldrig råkat ut för någon skada. I fredags morse gick jag hand i hand med det randiga barnet över skolgården. En stenhård bolljävel kommer flygande, rätt in i bakhuvudet. Det svartnar för ögonen och jag segnar ner som en liten vante på marken. När jag ska ställa mig upp gungar det i skallen och jag ser suddigt och vint.

Killen som sköt bollen har panik, hans spelarkompisar har panik, det märkliga barnet storgråter, jag gråter, hela skolgården involveras i detta något udda föräldrascenario. Jag försöker skämtsamt gråta fram till killen som sköt att han borde söka till Bajens ungdomslag för ett sånt jävla tryck i foten är nog få i hans storlek förunnat. Heja Bajen.

Tvångsförflyttas till skolsystersäng. Mår illa och frossar. Varma filtar, knäckemacka med salami, te med socker och lärare som håller koll. Efter någon timme släpper värk och yrsel och sånt.

Hur är det ens möjligt? Känns ibland som att jag blir testad för alltför många märkligheter. Men spännande att en boll kan vara så kraftfull. Och folk som säger att läktare är farliga platser – herre gud, nej. Sluta tjata om det nu.